Ängsskallra växer ljusöppet eller i lätt skugga på svagt fuktig till torr mark. Den var förr en allmän art i slåtterängarna. Nu är den vanligast på måttligt starkt betad mark samt på åkerrenar, vägkanter, stigar, magra vallodlingar och igenväxande åkrar. Den kan även förekomma på skräpmark.

Variation. Av ängsskallra finns det tidig och en sen ras. Den tidiga rasen, äkta ängsskallra ssp. minor, blommar från mitten av juni till mitten av juli; den har inga eller endast några få korta grenar samt korta, breda och parallellsidiga stjälkblad; stjälken har 5–8 ledstycken mellan hjärtbladen och den nedersta blomman. Om det finns grenar brukar den nedersta blomman sitta i bladparet närmast ovanför den översta grenen. Den sena rasen, smalskallra ssp. stenophyllus, blommar från mitten av juli till slutet av augusti; den är rikt grenig (om den inte är svältfödd) och har långa och smala stjälkblad som smalnar av jämnt nästan ända från basen; stjälken har 10–14 ledstycken mellan hjärtbladen och den nedersta blomman. Det brukar finnas åtminstone ett bladpar mellan den översta grenen och den nedersta blomman.

I herbariematerialet (LD, OHN, S och UME) var antalet mellanformer litet och ssp. minor var vanligare än ssp. stenophyllus (49 respektive 13 lokaler). För ssp. minor angavs biotopen för 21 insamlingar; i 17 fall rörde det sig om ängsmark (slåttermark); 2 var åker och 3 vägren. För ssp. stenophyllus angavs två som ängsmark, 2 som vägren. Det kan tänkas att äkta ängsskallra var mera bunden till slåttermark än smalskallra. Tyvärr kan vi inte säga någonting om de båda rasernas nutida vanlighet och ståndorter, eftersom de inte skildes åt under fältarbetet. Kanske är smalskallra numera vanligare i förhållande till äkta ängsskallra (jämför under fältgentiana Gentianella campestris, som har liknande variation).

Funnen i 1369 rutor; tidigare uppgifter från 201 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.