Backstarr växer ljusöppet på torr grus- eller sandmark. Den ingår ofta i den låga vegetationen på betade åssluttningar men kan även förekomma på sandiga moränkullar samt i varma bryn och gläntor. På lokaler av denna typ har arten nästan alltid sällskap av vårstarr Carex caryophyllea och backsippa Pulsatilla vulgaris; finner man backsippan bör man inte försumma att söka den mera oansenliga backstarren. – Dessutom kan backstarren även någon gång påträffas på klipphällar på basrik grund eller i gles tallmo på sand. Arten är mycket mera störningsgynnad än släktingen vårstarr och påträffas ofta i vägskärningar och på banvallar, där den gärna utbildar påfallande tuvor.
När arten växer i sluten grässvål är den beroende av hävd; den tål varken igenväxning eller gödsling och har troligen minskat i dessa miljöer.
Första fynd
Utbredning
Funnen i 498 rutor; tidigare uppgifter från 117 rutor. Ganska vanlig på höglandet, där utanför relativt vanlig endast i områden med isälvsavlagringar (saknas i stora områden på grund av brist på lämpliga miljöer). – Ursprunglig, men starkt kulturgynnad.
Lokaler
Osäker uppgift.
Sterner (1933) angav att arten fanns på ´alla åssluttningar´ från Kalmar Åby till Oskarshamn Döderhult. Det är delvis en överdrift: i Oskarshamns kommun är arten bara känd från en enda lokal; i högre belägna delar av Emådalen och innanför Kalmar stämmer påståendet bättre.
