Surkörsbär har uppstått i sydöstra Europa och sydvästra Asien ur korsningar mellan sötkörsbär P. avium och stäppkörsbär P. fruticosa, en buskformig, småbladig art (Scholz & Scholz 1995). Det har sedan mycket lång tid odlats för sina syrliga frukter, som användes till saft och sylt. I Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult fanns två sorter, moreller med runda, röda frukter och blodkiörsbär med sura, sent mogna frukter med blodrött kött (Linné ms 1732).

Arten, som är en buske eller ett litet träd, är vanlig som kvarstående vid ödetorp och gamla gårdar. Genom riklig rotskottsbildning uppstår – i tillräckligt ljusöppna lägen – täta och vidsträckta snår. Till skillnad från sötkörsbär tycks surkörsbär mycket sällan fröspridas. Endast ett tänkbart fall har noterats: Aneby Vireda Hultamålen 150 m ONO den norra gården (7E5g 3205), betad torr lövbacke, 1991 (ThK).

Med sin dåliga fröspridningsförmåga har surkörsbär inte stora utsikter att naturaliseras, men arten måste ändå betraktas som bofast på grund av sin starka spridning och långa överlevnad på många lokaler.