örnbräken

Allmän i det södra kustlandet och nedre Ådalen upp till Nätra sn, även ute på större skärgårdsöar. Noterade lokaler längre norrut och i inlandet.

Allmän

Se tajgaörnbräken Pteridium aquilinum subsp. latiusculum

Gammal bofast art.

Örnbräken är en ursprunglig art som är brand- och kulturgynnad. Den bildar vidsträckta bestånd i glesa tall- och blandskogar, framfor allt i tall/björkskogar, på hyggen och hedar, i hagmarker och öppna betesmarker med lågt betestryck samt ibland på övergivna åkrar. Då och då växer örnbräken även på fuktig mark, t ex på fukthedar och fuktängar. Att arten, som enligt många källor ratas av kreatur, inte trivs på intensivbetade marker, beror förmodligen på att den är känslig för nedtrampning. En metod att hålla tillbaka örnbräken är att slå av de unga bladen på försommaren.

Först uppgiven av Birger (1908a).

Örnbräken är ett vanligt inslag i allsköns glesa skogar, bryn, gläntor och hagar. Den känsligaste hagfloran slås ut när örnbräken tätnar. Under en tid dominerar arten fullständigt innan buskar och träd tar över och slutligen kväver alla rester av den forna betesfloran, om inte motåtgärder sätts in.

På Valen i Götlunda fanns den före Hjälmarsänkningen ”blott på ett enda ställe, där täml. fåtalig” (Fred 1880). Vid Parkvägens transformatorstationen i Hallsberg funnen med sporer 1992 (Nilsson, OREB). Omkr. 7 500 år gamla lämningar av örnbräken finns i Närkes myrar (Florin 1961).

34 Pteridium aquilinum (L.) Kuhn

Within this very polymorphic and widespread species a great number of lower taxa (subspecies and varieties) are distinguished, some of them having wide distribution, others restricted. Seven separate taxa are mapped here. To these subsp. brevipes (Tausch) Wulf in Caucasus, the Crimea and E. Crete may be added (Atlas Fl. Eur. 1/1972, map 67). The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 140 and map 131). For the total distribution of the species s. lat. see Meusel et al. 1965, map p. 12.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

En ofta meterhög (söderut ännu högre), styvbladig, beståndsbildande ormbunke med triangulärt blad utan synliga sporgömmen. Har en krypande jordstam varifrån bladen kommer upp ett och ett. Bladskaftet är långt och lodrätt, men nickar upptill, varför bladet planar ut nästan horisontellt. Bladet är rikligt flikat (nedersta primärflikarna tertiärflikade), med jämna flikkanter (utan tänder). Sporgömmesamlingarna är dolda under en genomskinlig hinnkant som löper längs flikkanterna.

Örnbräken växer söderut på all slags mark och är där mycket allmän, men blir norrut sällsyntare och allt mer krävande. Den bildar karakteristiska, dominerande, täta bestånd där bladen flyter samman till ett tätt skikt.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Safsa (Osmunda regalis) (huvudsakligen stränder i sydligaste Sverige) har mer kortskaftade och långsträckta blad som i hela sin längd är likartat flikade med fria sekundärflikar. Sporangierna sitter samlade i avvikande flikar upptill på särskilda blad.
Ryssbräken (Diplazium sibiricum) (mycket sällsynt i Jämtland och Lule lappmark) blir ca 5 dm hög, och har mjuka blad med tandade flikar och sporangiesamlingar på undersidorna.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: det material som insamlats under inventeringen har så långt det varit möjligt fördelats på följande underarter, men mellanformer dem emellan är mycket vanliga varför kollektiv behandling ofta varit nödvändig. Se vidare under hithörande underarter.

Se även slokörnbräken Pteridium aquilinum subsp. aquilinum och tajgaörnbräken Pteridium aquilinum subsp. latiusculum.

Örnbräken växer i de flesta slag av glesa skogar, från torra tallhedar till friska och örtrika löv- och granskogar. Den gynnas av god ljustillgång och trivs i skogsbryn och gläntor; i tätare skog är den i regel sparsam och undertryckt. Ormbunken är också vanlig i beteshagar samt på torra till ganska fuktiga hedar och ängar. På den gamla ljungheden kunde den på vissa platser bli dominerande, och i vår tid kan man se den forma nästan ogenomträngliga bestånd på kalhyggen. Den bildar sällan sporer men förökar sig mycket effektivt genom sina krypande, förgrenade jordstammar. Dessa ligger djupt, vilket gör att växten lätt överlever markbränder.

Växten slår upp kraftigt på fodermarker med eftersatt hävd. För att få den under kontroll krävs tidig slåtter eller intensivt bete under åtskilliga år. Att arten går tillbaka på hårdbetad mark beror troligen på kreaturens tramp, eftersom den är giftig och knappast äts av djuren.

Örnbräken är som tidigare mest frekvent i de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Kartan i Sterner (1938) stämmer till stor del överens med dagens utbredning. Fortfarande finns örnbräken i de västliga socknarna Högsrum och vidare söderut till Vickleby. Några lokaler har fallit bort medan några tillkommit. Ökat skogsbete som ger luckiga skogar gynnar örnbräken men samtidigt kan betesdjurens tramp skada jordstammarna och hålla tillbaka bestånden. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Örnbräken företräds på Öland av de två underarterna slokörnbräken subsp. aquilinum och tajgaörnbräken subsp. latiusculum; mellanformer är vanliga. Slokörnbräken har i Norden en sydlig och västlig utbredning. Den är känslig för tidig frost under hösten och kan skadas av kalla vintrar. Tajgaörnbräken klarar sig längre norrut i Sverige och är den enda underarten i Finland (Jonsell 2000).

Av de noteringar som gjorts under inventeringen är ca hälften bestämda till underart. Majoriteten av dem hänförs till tajgaörnbräken (ca 80 %) medan slokörnbräken noterats i 20 %. De flesta fynd av slokörnbräken är gjorda i rikare barrskogar i Böda sn.

Slokörnbräken är den mer högresta underarten med en mörkgrön bladskiva där primärflikarna är ordnade som en stege. Nedersta primärfliken är högst lika lång som den näst nedersta. Yttersta delen av primärfliken är flikad ända ut. Bladen förblir gröna långt fram på hösten. Tajgaörnbräken har en ljusgrön bladskiva som är triangulär där den nedersta primärfliken är tydligt längre än den näst nedersta. Yttersta delen av primärfliken är oflikad varför den ser ut som en finger. Bladen blir gula–bruna tidigt på hösten.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Redan tidigt visste man att på Gotland kunde örnbräken vara extremt högvuxen. Nyman (1842) skriver från Lummelunda att ”i skogen ofvanför bruket hade Pteris aquilina en höjd af 3 alnar”. Från Skåne och Blekinge noterade Hylander (1953) att det förekom en högvuxen ras; för Gotlands del noterades detta förhållande ånyo av J. Kraft, som med hänvisning till Hylander skildrar en ”nordlig ras” och en högvuxen ”sydlig ras” (Kraft 1970). Han skriver att den nordliga rasen ”förekommer allmänt på Gotland” och den sydliga ”här och var på Gotland” och exemplifierar med landsvägen mellan Slite och Ljugarn. 1983 refererades raserna (Karlsson 1983), med hänvisning till Krafts artikel, som var. aquilinum (”den sydliga rasen”) och var. latiusculum (”den nordliga rasen”). I dag ser man dem som två underarter, ssp. aquilinum resp. ssp. latiusculum.

Det är troligt att Krafts observationer är gjorda på ssp. aquilinum. Denna underart är i dag känd bl.a. från några lokaler norr om Ljugarn, och högvuxna mellanformer mellan de två underarterna finns också noterade från östra Gotland.

Merparten av de äldre observationerna av örnbräken gäller säkert ssp. latiusculum, eftersom ssp. aquilinum är betydligt ovanligare och inte känd från stora delar av Gotland. De äldre belägg som finns bevarade är ofta fragmentariska eller från mycket småvuxna exemplar (för att få plats på herbariearken) och går inte alltid att bestämma till underart.

Vid förra sekelskiftet saknades örnbräken i de sydligaste socknarna (såsom Hemse, Fide och Öja enligt Johansson 1897). Örnbräken är fortfarande mindre vanlig här än på övriga Gotland. I delar av Fårö saknas den helt.

Örnbräken växer exponerat till halvskuggigt, ofta i stora bestånd, i glesa, torra till friska barr-, bland- eller lövskogar, utefter kraftledningsgator och på hyggen samt i skogsbryn, där den kan bilda breda bårder ut mot öppnare mark. Arten förekommer också i hagar och igenväxande eller dåligt hävdade gräsmarker. I skogstrakterna är det ofta örnbräken och brudborste som dominerar på övergivna gamla åkerlappar.
I vårt landskap är det underarten taigaörnbräken ssp. latiusculum som förekommer. Någon klart urskiljbar slokörnbräken ssp. aquilinum har vi inte funnit under inventeringen, men ibland träffar man på bestånd med karaktärer, som tyder på att det rör sig om övergångsformer mellan de båda underarterna.

Örnbräken växer i hed- och ängsskogar av olika slag. Den tål ej djup skugga och ökar ofta starkt efter brand eller kalavverkning. Örnbräken är en av de växter som snabbt sprider sig i svagt utnyttjade eller nedlagda betesmarker. Den blir ofta heltäckande och kan då på kort tid förkväva lågvuxna, konkurrenskänsliga och ljusberoende växter. Ökning av örnbräken i skyddsvärda hagmarker indikerar att snabba vårdinsatser är av nöden.

Örnbräken växer på både torr, frisk och fuktig mark i olika typer av skogar. Den trivs även där det är mera ljusöppet såsom i hagar och skogsbryn, på hyggen, i kraftledningsgator och utefter vägar och dessutom i gamla igenväxande grustag och på skräpmarker.

Trots att örnbräken inte betas, hålls den nere i hårt betade betesmarker, antagligen på grund av att den är känslig för trampet. Tidig eller upprepad slåtter kan ibland krävas för att reducera bestånden.

Örnbräken är en ursprunglig art med huvudsaklig hemvist i skogslandskapet. Den uppgavs som allmän även i tidigare botanisk litteratur.

Växten utvecklar sina blad mycket sent på våren. De nya bladen är ofta fullt utvecklade först i juni och i vissa lägen skjuter den blad ännu senare. Sannolikt är detta en anpassning mot frost som är artens verkliga fiende. Unga blad är mycket frostkänsliga och svartnar redan vid temperaturer nära noll. Gamla fjolårsblad bildar ett kraftigt förnatäcke som sannolikt skyddar jordstammar och skott mot förfrysning. Arten saknas dock på klimatiskt ogynnsamma platser i frostlänt terräng.

Den i särklass vanligaste följeväxten till örnbräken är piprör (38%) följd av vitsippa, blodrot, blåsippa, gran och midsommarblomster. Under örnbräkenskogarnas tak döljer sig ibland överraskningar. Månlåsbräken, grönkulla och fältgentiana är exempel på arter som påträffats i täta örnbräkenbestånd.

Oinonen (1967a, 1967b) har i Finland undersökt tusentals kloner av örnbräken och tyckt sig kunna visa att de etableras på brandfält och att klonens storlek är proportionell mot dess ålder. Han har inte sett några färska etableringar. Det har inte vi heller. Att arten är en långsam invandrare antyds även av att den är sällsynt på öarna vid kusten. Den finns dock på Storjungfrun.

Örnbräken har centimetergrova tätt småfjälliga bruna jordstammar, som på vintern inte visar några tydliga bladknoppar. Den är sist av de stora ormbunkarna med att utveckla sina blad och är mycket frostkänslig. I skogsstjärnans tid har den i allmänhet tre knutna bladflikar. I linneans tid i juli finns fortfarande i skuggiga lägen blad som inte är fullt utvuxna. Att örnbräken också är en av de arter som först vissnar på sensommaren gör att dess växtsäsong blir ovanligt kort. Redan innan träden visar höstfärger, i september, börjar den gå över i brunt. Om bladen slås av, som i en vägkant, utvecklas ofta nya blad sent på sommaren, men dessa är då mindre och behåller sin gröna färg långt efter att övriga örnbräkenblad blivit bruna. Under en mycket torr sommar, som 2008, kan bruna fläckar oregelbundet utvecklas på för övrigt gröna örnbräkenblad. Örnbräken är känslig för slåtter. Om den tidigt på året slås av minskar den snabbt och kan efter några år nästan utrotas.

Örnbräken betas inte, vilket kan bero på gifter den innehåller, men kanske även på bladskaftens mycket skarpa kärlsträngar, som skär djupa sår om man försöker plocka blad med naken hand. 
Sporangier har aldrig setts.