en
Juniperus communis
Mer information om arten

Enen växer lika gärna på sur som på basrik jord. Den är ljusälskande men har blygsamma fordringar på näringstillgång. Typiska växtplatser är torra och magra hällmarker, backar, beteshagar och hedar, men enen växer också på mycket fuktigare mark, t.ex. i kärrkanter (däremot ser man den sällan eller aldrig i mossarnas kantskogar). Enen är vanlig i gles skog, men den slår upp kraftigare då dessa avverkats. I sluten skog dör den däremot – enskelett i ungskog är ofta ett tecken på att markerna tidigare varit öppna. Busken sprids framför allt av bärätande fåglar.

Märkesträd.
Ett av de högsta kända enträden i landet växte vid Björkerås i Värnamo Rydaholm. 1950 mättes det till 18 meter (O. Persson 1982). Smålands grövsta en växte vid Ubbemåla i Emmaboda Algutsboda; den var 201 cm i omkrets då den fälldes i stormen Gudrun i januari 2005. En annan stor en finns vid järnvägsövergången i Drömminge (Värnamo Voxtorp). Med sina 190 cm i omkrets är den nummer tre i storlek bland Sveriges enar (Österberg 2001).

Första fynd

Noterad i Tranås Säby Säthälla av Linné 1741 då han var på väg mot Öland (Linné 1745b, som ´enträden´ – varmed inte avsågs trädformig en!). – I Säthälla finns fortfarande fina enehagar.

Bygdenamn och bruk

Bygdenamn. Namnet uttalades an allra längst i väster, ajn i resten av den västra tredjedelen av landskapet, åjn i Kronobergs län utom längst i öster och i en del av Jönköpings län, en i resten av landskapet. Vanligare var sammansättningar med -buske (Vide 1966). I Sunnerbo härad kallades enen ibland torparcypress (Bruce ms 2).

Variation

Enen varierar mycket i växtsätt – den ena enbusken är sällan den andra lik. Trädformigt växtsätt kan vara genetiskt betingat, men i många fall har ”enträd” uppkommit genom kvistning för att få fram lämpliga stammar till gärdsgårdsstörar och krakar för sädesskylar (Carlsson 1994). En annan extremform är de mer eller mindre krypande, ofta kortbarriga enar som man kan finna i skärgården. De kan påminna om fjällrasen, ssp. nana, men har troligen uppkommit lokalt i den exponerade miljön. Barrlängden varierar för övrigt mycket även i inlandet. Någon gång påträffas ”hängenar” med nedåtriktade (knappast hängande!) kvistar.

Utbredning

Funnen i 1417 rutor; tidigare uppgifter från 296 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.