Fältkrassing påträffas på torr, grusig eller sandig, starkt störd mark. Numera finner man den oftast på vägkanter, ladugårdsplaner, slänter, bangårdar och industriområden, någon gång på torrbackar, men sällan på åkermark. De fåtaliga uppgifterna om biotoper för fynd gjorda före 1978 gäller mest järnvägsbankar och vägkanter, men åkervallar och trädor tycks ha varit vanligare som biotoper för arten förr än nu. Troligen spreds den i detta skede inte bara med trafiken utan även med vallfrö. Effektiv spridning i början av 1900-talet gjorde att växten kom till många platser där den i längden inte förmådde växa. Bestående har den endast blivit i delar av landskapet med lämplig jordmån och lämpligt klimat. Här är förekomsten stabil och växten knappast hotad.
Funnen i 63 rutor; tidigare uppgifter från 67 rutor. Ganska sällsynt vid kusten i nordost och sydost samt söder och sydost om Vättern, sällsynt i övrigt i norra och östra Småland, saknas i nutid i resten av landskapet. – Gammal kulturföljeslagare.
Obelagda uppgifter från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal kan avse vallkrassing L. heterophyllum, som först påvisades i Sverige av Skårman (1918).
Arten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Östergötlands län.