Denna ettåriga jätteört är ursprunglig i Himalaya. Den har funnits i Sverige som prydnadsväxt sedan mitten av 1800-talet (Malmgren 1982) men kom förmodligen inte i odling i Småland förrän i början av 1900-talet. Jättebalsaminen självsår sig villigt och sprider sig lätt, särskilt på näringsrik, fuktig eller frisk mulljord. Bäst trivs den i fullt ljus men den växer bra även i halvskugga. Som förvildad påträffas den oftast i gårdskanter och på vägrenar samt på utkast och utfyllnader. Den naturaliseras vid diken, på stränder av åar, dammar och sjöar, i skogsbryn och i ej alltför sluten lövskog. Arten kan bilda stora och kompakta bestånd som tränger ut annan växtlighet; den utgör traktvis ett problem ur naturvårdssynpunkt.
Funnen i 376 rutor; tidigare uppgifter från 19 rutor. Ganska vanlig till ganska sällsynt, något ojämnt spridd. – Förvildad; bofast.
Växten har ökat starkt under 1900-talets senare del och ökningen fortsätter.