jättebalsamin
Impatiens glandulifera
Mer information om arten
Denna ettåriga jätteört är ursprunglig i Himalaya. Den har funnits i Sverige som prydnadsväxt sedan mitten av 1800-talet (Malmgren 1982) men kom förmodligen inte i odling i Småland förrän i början av 1900-talet. Jättebalsaminen självsår sig villigt och sprider sig lätt, särskilt på näringsrik, fuktig eller frisk mulljord. Bäst trivs den i fullt ljus men den växer bra även i halvskugga. Som förvildad påträffas den oftast i gårdskanter och på vägrenar samt på utkast och utfyllnader. Den naturaliseras vid diken, på stränder av åar, dammar och sjöar, i skogsbryn och i ej alltför sluten lövskog. Arten kan bilda stora och kompakta bestånd som tränger ut annan växtlighet; den utgör traktvis ett problem ur naturvårdssynpunkt.
Funnen i 376 rutor; tidigare uppgifter från 19 rutor. Ganska vanlig till ganska sällsynt, något ojämnt spridd. – Förvildad; bofast.
Växten har ökat starkt under 1900-talets senare del och ökningen fortsätter.

Första fynd

Först dokumenterad som förvildad 1922 av Bertil Hedvall från Jönköping Dunkehallaån (belägg i LD). – Först publicerad från Jönköping Bankeryd, Huskvarna (inklusive Hakarp), Jönköping (inklusive Järstorp och Ljungarum) och Skärstad (Wirdemark & Thulin 1972).

Lokaler

Fynd före 1970. Alvesta Västra Torsås, skräpmark, 1942 (N. Malmer i LD). Gislaved Gislaved fuktig löväng, 1932 (L. Henriksson i Finnved). Jönköping Bankeryd, Huskvarna, Jönköping och Skärstad se primäruppgifter. Västervik Gladhammar Verkebäck intill Marens NO-del, 1947, 1949 (Stenar ms); Verkebäck 1961 (Almquist ms 1975). Hjorted Mörtfors 1948. Loftahammar intill gården som hör till Stora Grundemar, riklig 1951; SV om kyrkan, skräpmark i sandgrop, 1949. Odensvi vid avtagsvägen till Hallingeberg, intill liten gård, förvildad, 1948; nära kyrkan, intill gammal stuga, förvildad, 1948; Ogestad, rikligt förvildad kring liten göl, 1948. (Alla sex Stenar ms.) Växjö Sjösås Rödje, skogsbryn, 1950 (A. Åberg i OHN).
karta