snöbär
Symphoricarpos albus var. laevigatus
S. rivularis
Snöbär, som härstammar från Nordamerika, började odlas som prydnadsväxt i Sverige på 1800-talet. Det första belägget från Småland, troligen ur odling, är från Växjö Växjö 1882 (A. W. Jonsson i OHN). Växten har kraftig rotskottsförökning och bildar omfattande, mycket täta snår i anslutning till nuvarande och tidigare bebyggelse samt utanför kyrkogårdar, på bangårdar, i vägslänter och bryn, dit den kommit med utkast. Den förefaller inte sprida sig med frön i landskapet.
Funnen i 1276 rutor; tidigare uppgifter från 48 rutor. Vanlig och ganska jämnt spridd. – Förvildad; bofast.
Den starka ökningen under 1900-talet, som var påtaglig redan vid seklets mitt, kan förklaras med att antalet ödetorp och ödegårdar ökat och att hävden kring gårdar och på renar blivit mindre intensiv.
Snöbär, som härstammar från Nordamerika, började odlas som prydnadsväxt i Sverige på 1800-talet. Det första belägget från Småland, troligen ur odling, är från Växjö Växjö 1882 (A. W. Jonsson i OHN). Växten har kraftig rotskottsförökning och bildar omfattande, mycket täta snår i anslutning till nuvarande och tidigare bebyggelse samt utanför kyrkogårdar, på bangårdar, i vägslänter och bryn, dit den kommit med utkast. Den förefaller inte sprida sig med frön i landskapet.
Funnen i 1276 rutor; tidigare uppgifter från 48 rutor. Vanlig och ganska jämnt spridd. – Förvildad; bofast.
Den starka ökningen under 1900-talet, som var påtaglig redan vid seklets mitt, kan förklaras med att antalet ödetorp och ödegårdar ökat och att hävden kring gårdar och på renar blivit mindre intensiv.
Första fynd
Tidigast dokumenterad som förvildad av Bertil Hedvall: Jönköping 1922 (belägg i LD). – Först publicerad från avfallsplatsen vid Räppe station i Växjö Bergunda (Trolander 1928a under namnet Lonicera symphoricarpus), där den blivit funnen 1924.
Bygdenamn och bruk
smällebär (Södra Ljunga, Högsby; Christoffersson 1993); snödroppe (Högsby; efter bärens form; Vide 1966).