sommargyllen
Barbarea vulgaris
Sommargyllen anses ursprunglig i hela Europa norrut till Danmark, de baltiska staterna och vidare österut. I Sverige är den möjligen ursprunglig i delar av Skåne, men i övrigt är den en ganska sentida inkomling. Troligen har den nått oss i flera olika invandringsvågor och har därvid representerats av olika raser.
Av flera av de tidigaste uppgifterna framgår att sommargyllen odlades under 1700-talet och det tidiga 1800-talet, säkert som kryddväxt. Så fanns den i Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Barbaraea, på svenska vinterkrasse), och Wåhlin (1769) publicerade den från Jönköping Svarttorp ´uti Ramsjöholms trägård´.
Övriga noteringar som tyder på odling är följande (efter 1837 saknas sådana): Hultsfred Mörlunda i Lundtorps trädgård (J. C. Lundwall ms 1824); prästgårdens trädgård på ett wattenaktigt ställe (Blomberg ms 1822). Nybro Madesjö Flerohopp, ´culta et spontana i trädgården´ 1818 (Forsander ms 1812–20). Västervik Västrum ´i Trädgården wid Västrum´ (Ingeström ms 1837). Växjö Växjö ´planterade uti Apiarii Trädgård´ (Forsander ms 1809b).
Det är troligt att arten förvildades en del från odling till kulturmark och stränder. De uppgifter som citeras ovan under primäruppgifter bedöms vara sådana förvildningar. Vi vet inte vad det var för ras av arten som odlades och förvildades, men tanken ligger nära att det var acidula-typen av bangyllen och inte den sommargyllen som nu är så vanlig.
Arten tycks inte ha börjat spridas på allvar förrän mot mitten av 1800-talet. Då dyker uppgifter upp om förekomst i åker, vilket antyder att den hade börjat komma in med vall- och gräsfrö. Länge uppträdde arten mest som ogräs i timotej och alsikeklöver, särskilt i förstaårsvallar. När man under 1900-talet fick renare utsäde försvann den ur vallarna, men då hade den redan fått fäste i kulturlandskapet. Ökningen har fortsatt och nu ser man arten på all slags öppen ogräsmark, utmed diken, på jordhögar, kring gårdar och på skräpmark, även torrt. Den har också etablerat sig kring markhällar, på grusbackar och åsar. – Den med vallfrö spridda växten tillhör nog i stor utsträckning vanlig sommargyllen var. arcuata.
Möjligen bevittnar vi nu en tredje kolonisationsvåg längs nyanlagda vägar och banvallar, där arten åtminstone till viss del representeras av den typ av bangyllen var. vulgaris som har relativt korta och breda skidor.
Funnen i 1376 rutor; tidigare uppgifter från 216 rutor (inklusive varieteterna). Mycket vanlig. – Bofast, sentida inkomling.
Av flera av de tidigaste uppgifterna framgår att sommargyllen odlades under 1700-talet och det tidiga 1800-talet, säkert som kryddväxt. Så fanns den i Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Barbaraea, på svenska vinterkrasse), och Wåhlin (1769) publicerade den från Jönköping Svarttorp ´uti Ramsjöholms trägård´.
Övriga noteringar som tyder på odling är följande (efter 1837 saknas sådana): Hultsfred Mörlunda i Lundtorps trädgård (J. C. Lundwall ms 1824); prästgårdens trädgård på ett wattenaktigt ställe (Blomberg ms 1822). Nybro Madesjö Flerohopp, ´culta et spontana i trädgården´ 1818 (Forsander ms 1812–20). Västervik Västrum ´i Trädgården wid Västrum´ (Ingeström ms 1837). Växjö Växjö ´planterade uti Apiarii Trädgård´ (Forsander ms 1809b).
Det är troligt att arten förvildades en del från odling till kulturmark och stränder. De uppgifter som citeras ovan under primäruppgifter bedöms vara sådana förvildningar. Vi vet inte vad det var för ras av arten som odlades och förvildades, men tanken ligger nära att det var acidula-typen av bangyllen och inte den sommargyllen som nu är så vanlig.
Arten tycks inte ha börjat spridas på allvar förrän mot mitten av 1800-talet. Då dyker uppgifter upp om förekomst i åker, vilket antyder att den hade börjat komma in med vall- och gräsfrö. Länge uppträdde arten mest som ogräs i timotej och alsikeklöver, särskilt i förstaårsvallar. När man under 1900-talet fick renare utsäde försvann den ur vallarna, men då hade den redan fått fäste i kulturlandskapet. Ökningen har fortsatt och nu ser man arten på all slags öppen ogräsmark, utmed diken, på jordhögar, kring gårdar och på skräpmark, även torrt. Den har också etablerat sig kring markhällar, på grusbackar och åsar. – Den med vallfrö spridda växten tillhör nog i stor utsträckning vanlig sommargyllen var. arcuata.
Möjligen bevittnar vi nu en tredje kolonisationsvåg längs nyanlagda vägar och banvallar, där arten åtminstone till viss del representeras av den typ av bangyllen var. vulgaris som har relativt korta och breda skidor.
Funnen i 1376 rutor; tidigare uppgifter från 216 rutor (inklusive varieteterna). Mycket vanlig. – Bofast, sentida inkomling.
Första fynd
Först noterad som vildväxande av Ljungh (ms) på 1780-talet från Aneby Frinnaryd Hästeryd, Bredestad Aneby, Aneby/Tranås Svartån och Tranås Säby Säbysjön under namnet Erysimum Barbarea. – Först publicerad av Elias Fries (1825–26) från västra Småland.
Variation
Numera brukar sommargyllen uppdelas i två varieteter, vanlig sommargyllen var. arcuata och bangyllen var. vulgaris. Den förra anges ha svagt bågböjda skidor på utspärrade skaft och ca 2 mm långt stift, den senare däremot raka skidor på uppåtstående skaft och ca 3 mm långt stift (i blom är de inte möjliga att särskilja). Korrelationen mellan karaktärerna är dock inte absolut. Dessutom verkar bangyllen vara ett heterogent begrepp – det inkluderar en typ som har upprätta men mycket långa och smala skidor (genom att de är så smala framträder fröna tydligt, så att skidorna blir pärlbandslika). Den kallades tidigare var. acidula och anges skilja sig från de andra varieteterna även genom sin angenäma, smörgåskrasselika smak; på grund därav odlades den tidigare (Hylander 1945b).