bergglim
Atocion rupestre
Silene rupestris
Bergglim växer på tunn, humusblandad jord på surt, näringsfattigt underlag. Arten förekommer både öppet och i hälltallskog på berghyllor, på och kring hällar samt i klippspringor och små grus- eller sandfyllda fördjupningar. Det är karakteristiskt att man i regel inte finner den i bergssluttningarna, som ofta påverkas av näringsrikare sippervatten, utan på klippkrönen. Vanliga följeväxter i dessa miljöer är vårspärgel Spergula morisonii samt islandslavar Cetraria, bägarlavar Cladonia och renlavar Cladina. Individantalet växlar mycket från år till år.
Kulturbetingade förekomster är ovanliga, men växten har i Vimmerby Locknevi noterats från en skogsbilväg och i Lessebo Hovmantorp från en banvall (se nedan). Möjligen är några av de äldre, isolerade fynden av samma karaktär. Förekomsterna i Gislaved och Hylte var dock naturliga och utlöpare från förekomstområden i Västergötland respektive Halland. Även lokalen i Uppvidinge Nottebäck uppfattades som naturlig (K. E. Samuelsson 1928). – I längden ej beständiga, men till synes spontana förekomster är kända från Skåne och Blekinge. I övrigt markerar de småländska lokalerna, tillsammans med de i mellersta Halland och södra Västergötland, artens svenska sydgräns.
Funnen i 108 rutor; tidigare uppgifter från 71 rutor. Vanlig i nordost från Oskarshamn Misterhult, Västervik Hallingeberg och Dalhem till Östgötagränsen, i övrigt mycket sällsynt och delvis tillfällig. – Ursprunglig.
Bergglim växer på tunn, humusblandad jord på surt, näringsfattigt underlag. Arten förekommer både öppet och i hälltallskog på berghyllor, på och kring hällar samt i klippspringor och små grus- eller sandfyllda fördjupningar. Det är karakteristiskt att man i regel inte finner den i bergssluttningarna, som ofta påverkas av näringsrikare sippervatten, utan på klippkrönen. Vanliga följeväxter i dessa miljöer är vårspärgel Spergula morisonii samt islandslavar Cetraria, bägarlavar Cladonia och renlavar Cladina. Individantalet växlar mycket från år till år.
Kulturbetingade förekomster är ovanliga, men växten har i Vimmerby Locknevi noterats från en skogsbilväg och i Lessebo Hovmantorp från en banvall (se nedan). Möjligen är några av de äldre, isolerade fynden av samma karaktär. Förekomsterna i Gislaved och Hylte var dock naturliga och utlöpare från förekomstområden i Västergötland respektive Halland. Även lokalen i Uppvidinge Nottebäck uppfattades som naturlig (K. E. Samuelsson 1928). – I längden ej beständiga, men till synes spontana förekomster är kända från Skåne och Blekinge. I övrigt markerar de småländska lokalerna, tillsammans med de i mellersta Halland och södra Västergötland, artens svenska sydgräns.
Funnen i 108 rutor; tidigare uppgifter från 71 rutor. Vanlig i nordost från Oskarshamn Misterhult, Västervik Hallingeberg och Dalhem till Östgötagränsen, i övrigt mycket sällsynt och delvis tillfällig. – Ursprunglig.
Första fynd
Först publicerad från Hylte Femsjö (E. Fries 1825–26); en lokal, Arvaberget, gavs av Th. M. Fries (1852), och från detta berg finns det åtskilliga belägg och uppgifter fram till omkring 1892 (E. Wibeck enligt Hård ms 1924); arten angavs dock vara utgången före sekelskiftet (Elmblad 1899).
Lokaler
Isolerade lokaker. Gislaved Reftele Vä 1863 (B. W. Oséen i S). Villstad Käfset på en klippa (Scheutz 1871, enligt Scheutz ms funnen av E. Oséen). Hultsfred Målilla Hagelsrum 1843 (Wimmerstedt ms 1843). Hylte Femsjö Arvaberget 1825–92, se primäruppgifter. Lessebo Hovmantorp 300 m SSO Kvarnsjörås (4F8c 4633), stenig banvall, 1 ex 1987, senare borta (AvG, !ThK). Nybro Kråksmåla Lindehult 1924 (N. Blomgren i LD). Tranås Adelöv ´på ett berg nära Adelövs kyrka´ 1851 (C. J. Petersson ms 1852). Uppvidinge Nottebäck Boskvarn (K. E. Samuelsson ms 1928). Vimmerby Pelarne Herrestorp (Scheutz 1857). Tuna Uvkullen 500 m O Skönfall (6G7c 1826), brant berg, 1985 (ST BD). Växjö Aneboda Aneboda 1924 (N. Blomgren i LD).
Osäkra uppgifter. Eksjö Eksjö Soåsen (´Soc. Bot. Linc.´ enligt Scheutz 1857 och J. L. Danielsson i Linköpings Naturalhistoriska Sällskap enligt Hård 1924); märkligt nog saknas uppgift om arten i det av Hård åberopade manuskriptet (J. L. Danielsson ms 1843). Kalmar Kalmar 1847 (Sandahl i GB); till synes orimlig uppgift, nog feletikettering. Mönsterås Ålem Saltor-halvön (S. Andersson ms 1968 under namnet bergglim); felbestämning eller felskrivning? Oskarshamn Döderhult ´från Döderhult till länsgränsen i norr´ (Sjöstrand 1863) är nog en överdrift. De sydligaste lokalerna finns i mellersta Misterhult; det enda belägget från Döderhult, samlat 1899 (U. Olsson i LD) är troligen feletiketterat. Värnamo Värnamo 1866 (H. Fogelin i Finnved); bestämningen är riktig (!ThK) men arket är sannolikt, liksom många andra i detta herbarium, feletiketterat.
Osäkra uppgifter. Eksjö Eksjö Soåsen (´Soc. Bot. Linc.´ enligt Scheutz 1857 och J. L. Danielsson i Linköpings Naturalhistoriska Sällskap enligt Hård 1924); märkligt nog saknas uppgift om arten i det av Hård åberopade manuskriptet (J. L. Danielsson ms 1843). Kalmar Kalmar 1847 (Sandahl i GB); till synes orimlig uppgift, nog feletikettering. Mönsterås Ålem Saltor-halvön (S. Andersson ms 1968 under namnet bergglim); felbestämning eller felskrivning? Oskarshamn Döderhult ´från Döderhult till länsgränsen i norr´ (Sjöstrand 1863) är nog en överdrift. De sydligaste lokalerna finns i mellersta Misterhult; det enda belägget från Döderhult, samlat 1899 (U. Olsson i LD) är troligen feletiketterat. Värnamo Värnamo 1866 (H. Fogelin i Finnved); bestämningen är riktig (!ThK) men arket är sannolikt, liksom många andra i detta herbarium, feletiketterat.
