Blålusern härstammar från östra Medelhavsområdet och västra Asien. Den odlas i Sverige som vallväxt sedan mitten av 1800-talet och är fortfarande en viktig gröda, särskilt för ensilage. Man finner den kvarstående och självsådd på åkerrenar, längs markvägar och i gårdskanter. Dessutom påträffas den vid hamnar samt på vägkanter, banvallar och allehanda skräpmark. Möjligen har växten förr även kommit in med sjöfarten (Kalmar Kalmar, se primäruppgifter).
Första fynd
Först noterad 1817, dels i Hultsfred Målilla ´på en tomt vid Bäckeby i ruinerna efter ett gammalt hus´ (Norbeck ms 1817), dels i Västervik Gamleby Skramstad ´i tomten utmed vägen´ (Wingquist & Tellbom ms 1818). Från Skramstad finns ett belägg samlat 1862 (J. Norberg i GB). Nästa fynd gjordes inte förrän ca 1850 i Kalmar Kalmar på Käringlåret (Petersson ms ca 1850); det publicerades av Westerlund (1852b).
Variation
Utbredning
Funnen i 361 rutor; tidigare uppgifter från 56 rutor. Vanlig i södra Kalmar läns jordbruksområden, ganska vanlig i övrigt i östra Småland samt öster och sydost om Vättern, i resten av landskapet ganska sällsynt eller (i nordväst) sällsynt. – Förvildad; bofast.
