Opievallmo är en gammal kulturväxt med ursprung i Medelhavsområdet och sydvästra Asien. I Sverige har den odlats i århundraden som prydnadsväxt; redan Nils Linnaeus hade den i sin trädgård i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732) – både vita och ´bruna´ [= lila], både fyllda och enkla, och även med fransiga kronblad. Arten odlas fortfarande ofta och med ungefär det formutspel som Linné anger. Den självsår sig villigt och kan därför finnas i trädgårdarna som ett mer eller mindre tolererat ogräs under lång tid. Mera tillfälligt ses den på jordhögar, i grustag, på skräpmark och i vägkanter. Liksom hos andra vallmor kan fröna ligga länge i jorden för att gro när tillfälle ges.