Parksmultron är ursprungligt i Mellaneuropa men har odlats som bärväxt i Sverige åtminstone sedan 1700-talet. Linné (ms 1732) tog i katalogen över faderns trädgård i Älmhult Stenbrohult upp växten som Fragaria fructu parvi, pruni magnitudine [Fragaria med små frukter, stora som plommon], på svenska jordgubbar – ett namn som senare togs över av F. ×ananassa. Av allt att döma var arten vanlig i odling i Småland under 1800-talet. Idag finner man den vid ödetorp, gårdsrester och i anslutning till äldre bebyggelse. Den kan även växa på vägkanter, på betesmark eller i dungar, men i regel finns det då någon torprest i närheten. Växten fördrar skugga och kan bilda stora bestånd i gles lövskog på mullrik jord – den har en stark förmåga att sprida sig med utlöpare (Ryberg 1986). Parksmultron är skildkönad, och bestånden, som nog i regel har uppkommit genom vegetativ spridning, innehåller oftast bara plantor av ett kön. Därför ser man sällan parksmultron med frukt.