rundhagtorn
Crataegus laevigata
Mer information om arten

C. oxyacantha
Rundhagtorn växer på varma platser på frisk eller torr, näringsrik jord helst i ljusöppna lägen. Liksom andra hagtornsarter är den vanlig på betesmarker, där den på grund av sin beväpning undviks av djuren och tillsammans med slån Prunus spinosa, rosor Rosa, björnbär Rubus och en del träd och buskar kan bilda ogenomträngliga snår. Rundhagtorn växer också i gamla slåtterängar, i lövskogsbryn, på åkerholmar och liknande. Den ingår i buskskiktet på ekbackar och i annan gles, öppen lövskog, men går i tätnande skog under på grund av ljusbrist. Arten odlas som prydnadsväxt och ses ibland stå kvar vid ödetorp. En del förekomster, särskilt i västra Småland och mellersta Kalmar län, beror förmodligen på förvildning.

Första fynd

Första notering, som med någon säkerhet kan anses gälla denna art, finns hos Möllstedt (ms 1817): Västervik Västervik ´i en lycka utom Västerviks Norra Tull´. – Först publicerad av Wahlberg (1847) från Jönköping Visingsö baserat på en observation från 1845 av O. B. Starck. Tidigare publicerade uppgifter finns men gäller sannolikt inte denna art, jämför nedan!

Utbredning

Funnen i 372 rutor; tidigare uppgifter från 154 rutor. Vanlig eller ganska vanlig längst i öster (utom i klippskärgården), i inre sydöstra Småland, öster och sydost om Vättern samt i området kring Tingsryd Urshult. Sällsynt i väster, i övrigt ganska sällsynt. – Ursprunglig.

Lokaler

Osäkra eller oriktiga uppgifter.
Uppgifter från 1700-talet och det tidiga 1800-talet under namn som nu är synonyma med rundhagtorn gäller inte specifikt denna art, eftersom inga andra hagtornar ännu hade urskilts. Detta gäller troligen även en så sen uppgift som Allvins (1846) från Västbo härad.

karta