Skogslind
Lind växer på frisk, gärna blockig och stenig mulljord, särskilt i anslutning till näringsrika bergarter, ofta i kontakt med rörligt markvatten och helst i varma lägen. Den växer enstaka i ädellövskog eller bildar små bestånd. Exempel på växtplatser är berg- och rasbranter, blockmark och bäckdalar. Lind är också vanlig och karakteristisk i de lövlundar som har utvecklats vid de gamla slåtterängarnas igenväxning och som särskilt finns på sluttande mark eller på kullar i byarnas närhet. Man ser den ofta i odlingsrösen.

De flesta äldre lindar i Småland är präglade av lövtäkt (hamling). Lövbärande kvistar och grenar skördades under sensommaren, torkades och utgjorde en viktig del av djurens vinterfoder. Lövtäkten skapade lågstammiga träd med rund och kompakt krona, som bidrog till att ge ängarna den önskvärda växlingen mellan ljus och skugga. Lindens bast användes till rep, snören, korgar, skor och mattor, och lindveden, som är vit, mjuk och lättarbetad, var ett bra slöjdvirke. Lindblommorna utgör en rik honungskälla.

Med tanke på lindens stora användbarhet är det troligt att en del lindbestånd avsiktligt har anlagts. Men ännu vanligare var det nog att man sparade och gynnade linden på platser där den redan fanns. Som vårdträd var linden mycket uppskattad. Linden har också planterats som prydnadsträd, fristående såväl som i alléer.

Örtfloran i lindbestånd brukar vara rik. Under lindar söker man sällan blåsippa Hepatica nobilis förgäves, och ganska ofta finner man där lite ovanligare lundväxter som underviol Viola mirabilis, lungört Pulmonaria obscura och storrams Polygonatum multiflorum. De gamla, ofta ihåliga lindarna ger dessutom livsutrymme för en mångfald svampar, lavar och vedinsekter liksom för hålbyggande fåglar.
Linden var före granens och bokens invandring betydligt vanligare än nu. På grund av att den gynnades i lövängsbruket har den kunnat överleva in i vår tid på ganska många platser.

De flesta större lindbestånd är mycket gamla. Arten har svårt att föryngra sig genom frön: självsådda fröplantor är sällsynta och uppträder bara efter mycket varma somrar följda av långa höstperioder med varmt väder. Äldre lindbestånd utgör följaktligen en miljö med lång kontinuitet och är därför skyddsvärda.

Märkesträd. En av Sveriges grövsta lindar finns i Sävsjö Hjälmseryd (6E4g 1001); den mätte 9 m i stamomkrets år 2005 och bedömdes vara åtminstone 500 år. Tyvärr blåste en större gren ner 2004 varvid stammen skadades. – Ett annan grov lind finns i Västervik Västervik Segelrum (6,66 m i omkrets år 1999).