odon
Vaccinium uliginosum
Odon växer oftast på våt till fuktig torv eller humus men ibland torrare. Arten förekommer i ett stort antal miljöer, som oftast men ej nödvändigtvis är näringsfattiga: tallmossar, myrkanter, kärrtuvor, gölstränder, kanterna av hällkar, fuktig, risrik barr- och blandskog, särskilt sumptallskog, samt hällmarker och hedartade betesmarker.
Funnen i 1349 rutor; tidigare uppgifter från 273 rutor. Mycket vanlig, dock sällsynt vid Vättern och vid kusten (saknas nästan helt i klippskärgården). – Ursprunglig.
Funnen i 1349 rutor; tidigare uppgifter från 273 rutor. Mycket vanlig, dock sällsynt vid Vättern och vid kusten (saknas nästan helt i klippskärgården). – Ursprunglig.
Första fynd
Först upptagen i ett opublicerat manuskript av Linné (ms 1728) under namnet Vaccinium grande men utan lokal. Först publicerad av Linné (1745a) i och med att det småländska namnet blåbuk omtalades. Linné (1751) nämnde arten under namnet Vaccinium maximum som ett av exemplen på vanliga myrväxter då han beskrev en odikad myr i Älmhult Stenbrohult Äskya, men det är oklart om han sett arten just där. Primäruppgiften hos Wåhlin (1769), ´uti skogar på wåta ställen´ i trakten av Jönköping är säkrare.
Bygdenamn och bruk
blåbuk (det vanliga namnet i hela Småland; ”buk” på grund av den runda formen; på sina håll trodde man emellertid att bären var giftiga och varnade barnen för att äta dem, ”för då blir du blå om buken”), odonbuk (Askeryd), loduk (Torpa); blåbär (Vederslöv, Väckelsång, Visingsö); oden, oda, oa (särskilt österut); bölen (i söder och sydost); galenbär (Västervik, RK). Där inget annat anges finns namnen hos Vide 1966; blåbuk även hos Linné 1745a.