Krusbär har odlats sedan gammalt. I trädgården vid Linnés barndomshem i Älmhult Stenbrohult fanns det såväl hwita slätta stickelbär som ludna krusbär och röda stickelbär (Linné ms 1732). Att krusbäret har varit allmänt planterat som bärbuske framgår bland annat av att det så ofta står kvar vid ödetorp och övergiven bebyggelse. Bären sprids med fåglar och krusbärsbuskar anträffas därför i odlingslandskapet vid stenrösen, på åkerholmar, i bryn och i hagmarker. Ibland växer de upp långt bort från bebyggelsen i glesa, ängsartade skogar, gärna i rasmarker och branter. Som förvildad trivs arten bäst på frisk eller torr, helst mullrik och blockig, ganska solöppen mark. Den förekommer i regel enstaka.

Krusbäret är troligen ursprungligt i stora delar av Europa, men Sverige anses inte ingå i dess naturliga utbredningsområde (Hylander 1971). Bristen på tidiga uppgifter om vild förekomst i vårt land tyder på att denna bedömning är riktig.