krusbär
Ribes uva-crispa
Mer information om arten

Krusbär har odlats sedan gammalt. I trädgården vid Linnés barndomshem i Älmhult Stenbrohult fanns det såväl hwita slätta stickelbär som ludna krusbär och röda stickelbär (Linné ms 1732). Att krusbäret har varit allmänt planterat som bärbuske framgår bland annat av att det så ofta står kvar vid ödetorp och övergiven bebyggelse. Bären sprids med fåglar och krusbärsbuskar anträffas därför i odlingslandskapet vid stenrösen, på åkerholmar, i bryn och i hagmarker. Ibland växer de upp långt bort från bebyggelsen i glesa, ängsartade skogar, gärna i rasmarker och branter. Som förvildad trivs arten bäst på frisk eller torr, helst mullrik och blockig, ganska solöppen mark. Den förekommer i regel enstaka.

Krusbäret är troligen ursprungligt i stora delar av Europa, men Sverige anses inte ingå i dess naturliga utbredningsområde (Hylander 1971). Bristen på tidiga uppgifter om vild förekomst i vårt land tyder på att denna bedömning är riktig.

Första fynd

Krusbärets förekomst i Småland dokumenterades först av Linné (1755), indirekt genom att han angav det ovan nämnda småländska namnet. Bestämda lokaler antecknades ett tjugotal år senare av Ljungh (ms), nämligen Aneby Lommaryd Nobynäs, Tranås Linderås Botorp och Säby Drumstorp, Höckle, mellan Hårkrankeryd och Ödesjö samt Ängaryd.

Bygdenamn och bruk

stickelbär (Linné 1755; olika former av detta namn var tillsammans med krusebär och liknande den vanliga beteckningen i hela Småland; Vide 1966).

Variation

Odlade krusbär varierar mycket, t.ex. i bärens storlek, form, hårighet, färg, smak och skaltjocklek. På förvildade buskar är bären ofta små och runda, ganska starkt håriga, gula eller gröna.

Utbredning

Funnen i 1354 rutor; tidigare uppgifter från 195 rutor. Mycket vanlig, men noteringar saknas från några spridda rutor längst i väster. – Sedan gammalt förvildad; bofast.