svenskmålla
Chenopodium suecicum
Svenskmålla är en nära släkting till svinmålla C. album; se gemensam kommentar till dessa arter före svinmålla. Den växer ungefär som svinmålla och i regel tillsammans med denna på gödselhögar, ladugårdsplaner och kulturbeten, i trädgårdar och potatisland, på sädesåkrar, vid hamnar och på skräpmark. Den är i landskapet inte noterad från havsstränder.
Funnen i 558 rutor; tidigare belägg, granskade av P. Uotila, från 19 rutor. Ojämnt eftersökt och med stora luckor i dokumentationen; mindre vanlig än svinmålla men oftast påträffad i de rutor där den blivit eftersökt. – Gammal kulturföljeslagare.
Funnen i 558 rutor; tidigare belägg, granskade av P. Uotila, från 19 rutor. Ojämnt eftersökt och med stora luckor i dokumentationen; mindre vanlig än svinmålla men oftast påträffad i de rutor där den blivit eftersökt. – Gammal kulturföljeslagare.
Första fynd
Arten Chenopodium suecicum beskrevs av ungraren Josef Murr (1902) på material samlat av L. M. Neuman i Tingsryd Urshult 1901 och bestämt av denne till svinmålla × olvonmålla C. album × opulifolium. Arket förvaras nu i Paul Aellens herbarium i Genève; en avbildning finns hos Uotila (1978). – Första insamlingen i landskapet gjordes dock långt tidigare, i Jönköping 1858 av D. M. Eurén (belägg i LD under namnet C. album var. spicatum, ombestämd till svenskmålla 1977 av P. Uotila).
Variation
Jämfört med svinmållan är svenskmållan i södra Sverige en relativt enhetlig art. Den har ganska vasst tandade blad, en blomställning där de enskilda blomgyttringarna är distinkta, samt i regel mjuk stjälk utan rött. Svinmållan kan dock ha en eller flera av dessa karaktärer, och för helt säker diagnostik måste man därför undersöka fröna. Hos svenskmållan är dessa cirkelrunda, trindryggade och svagt strimmiga på ytan (något avlånga, svagt kölade och blanka hos svinmålla).