pingstlilja
Narcissus poëticus
Mer information om arten

Narciss
Pingstlilja är inhemsk i södra Europas bergstrakter. Den har odlats länge som prydnadsväxt. Vid Linnés barndomshem i Älmhult Stenbrohult fanns det både enkla och fyllda pingstliljor (Linné ms 1732 under namnen Narcissus albus, circulo purpureo [vit narciss med röd ring] och Narcissus totus niveus, multiplex [helt vit, fylld narciss], på svenska hwita respektive dubbla påskliljor. I Hylte Femsjö var den hundra år senare en vanlig prydnadsväxt (E. Fries 1825–26) och den rapporterades som sådan från hela Smålands inland av Scheutz (1864). Pingstliljan odlas fortfarande, men i dagens trädgårdar är nog hybridsorter vanligare än den rena arten.

Pingstlilja kan stå kvar på växtplatsen under lång tid. Man finner den ofta vid gamla torpställen, ödetorp, ödegårdar, i gamla trädgårdar och på gårdskanter samt som förvildad – gärna på något fuktig mark – på vägkanter och åkerrenar, i bryn, gräsmark och betesmark samt på utkast.

Första fynd

Tidigast noterad som förvildad av Forsander (ms 1809b) i Växjö Växjö Kampen. – I tryck först omnämnd av Wieselgren (1844–46), också från Växjö.

Bygdenamn och bruk

Påsk- och pingstliljor kallades i Kalmar län nar-sissa, ett namn som man tydligen förknippat med kvinnonamnet Sissa (Vide 1966).

Variation

Vid ödetorp och äldre gårdar hittar man ibland ett par gammaldags, mycket väldoftande sorter, dels en med liten, rent vit blomma samt smal och distinkt, röd kant på bikronan, dels en högvuxen form med fyllda blommor – kanske desamma som odlades i Stenbrohult redan i början av 1700-talet?

Utbredning

Funnen i 472 rutor; tidigare uppgifter från 25 rutor. Ganska vanlig; regellöst spridd i hela landskapet. – Kvarstående och tillfälligt förvildad.