vanlig renfana
Tanacetum vulgare f. vulgare
Chrysanthemum vulgare
Renfana växer på torr eller ganska torr, ofta grusig jord. Den är kvävegynnad. Vid kusten återfinns den framför allt i blocksträndernas högörtsvegetation men också på driftvallar rika på tång och kring sjöbodar. I inlandet är växten vanligast på vägkanter, i vägslänter och i grustag. Man finner den också vid gårdar, på utfyllnader, industritomter, bangårdar och tippar. Renfanan hölls förr bl.a. som medicinal-, krydd-, doft- och färgväxt. Den står inte sällan kvar vid gammal bebyggelse.
Funnen i 1318 rutor; tidigare uppgifter från 219 rutor. Vanlig. – Ursprunglig vid havet; i inlandet en gammal kulturföljeslagare.
Renfanan har ökat i inlandet under 1900-talet. Scheutz (1864) angav: ´h. o. d. [här och där] men ej mera vestligt än Rydaholm och Wernamo´.
Renfana växer på torr eller ganska torr, ofta grusig jord. Den är kvävegynnad. Vid kusten återfinns den framför allt i blocksträndernas högörtsvegetation men också på driftvallar rika på tång och kring sjöbodar. I inlandet är växten vanligast på vägkanter, i vägslänter och i grustag. Man finner den också vid gårdar, på utfyllnader, industritomter, bangårdar och tippar. Renfanan hölls förr bl.a. som medicinal-, krydd-, doft- och färgväxt. Den står inte sällan kvar vid gammal bebyggelse.
Funnen i 1318 rutor; tidigare uppgifter från 219 rutor. Vanlig. – Ursprunglig vid havet; i inlandet en gammal kulturföljeslagare.
Renfanan har ökat i inlandet under 1900-talet. Scheutz (1864) angav: ´h. o. d. [här och där] men ej mera vestligt än Rydaholm och Wernamo´.
Första fynd
Linné noterade renfana 1741 vid sitt besök på Blå Jungfrun i Oskarshamn Misterhult (Linné 1745b under namnet Tanacetum).
Bygdenamn och bruk
nackastöta (Visingsö; Vide 1966); fattigstugefes (Bäckaby; ett namn som delades med rosengeranium Pelargonium graveolens och som syftar på att växtens friska doft kan fördriva dålig lukt; J. Christoffersson ms 1993b).