Östgötabjörnbär har sin svenska huvudförekomst i ett litet område i sydöstra Östergötland och når därifrån nätt och jämnt in i Småland. Dessutom upptäcktes 2001 en lokal i västra Skåne (Oredsson 2002). Utanför Sverige finns arten i nordöstra Frankrike, sydöstra England och norra Skottland. De småländska lokalerna består av snårskog, vägkanter, hyggen och bergbranter. Det bästa sättet att skydda dem är troligen att behandla dem som nyckelbiotoper.
Första fynd
Utbredning
Funnen i 1 ruta längst i nordost; inga tidigare uppgifter. Mycket sällsynt. – Troligen ursprunglig.
Lokaler
Valdemarsvik Tryserum 300 m SO Strömmen (7H9a 2023), täta lövsnår, spridda ex 1992 (StK); 500 m SO Strömmen (7H9a 1926), skogsvägskant mot berg, riklig 1990 (BD i LD och OHN, !A. Oredsson), ej sparsam 1992 (StK), 2005 (GW); 800 m SSO Strömmen (7H9a 1727), granplanterat hygge, flera ex 1981 (FL), 1988 (A. Jönsson), 1990 (BD), 1993 (AxL, belägg i OHN); 1 km SO Strömmen (7H9a 1428), snårskog, 1982 (FL MgL i Norrk), slänt mot kulturbete, ymnig 1992 (StK).
Ej accepterade uppgifter.
Pedersen & Schou (1989) angav att R. hartmanii förekommer mellan Jonsberg [i Östergötland] och Ukna/Västra Ed socknar. Uppenbarligen har de slagit samman de båda arterna R. hartmanii (vid gränsen till Östergötland) och R. pseudopallidus (från Ukna och Västra Ed). – Oskarshamn Misterhult Brändö 1854 (J. E. Planander i S under namnet R. glandulosus, ombestämning A. Pedersen 1991; troligen feletikettering. Västervik Västervik utan år [ca 1850] (Goldkuhl i S, !A. Oredsson 1963); kommer exemplaren därifrån?