Spetsbjörnbär är en vittspridd art, som i Mellaneuropa når söderut till Schweiz och Tjeckien. I Norden finns den i kusttrakter norrut till Oslofjorden och sydligaste Sörmland. Arten står nära gyllenbjörnbär R. aureolus och skildes inte klart ut från denna förrän av Neuman & Ahlfvengren (1901). I typisk utformning är spetsbjörnbär mycket karakteristisk genom sina smalt tillspetsade småblad med krusig kant (argt utseende enligt björnbärsexperten Hjalmar Holmgren!).
Första fynd
Utbredning
Funnen i 135 rutor; tidigare uppgifter från 43 rutor. Kartan grundas på belägg, fältnoteringar av Tomas Burén samt opublicerade uppgifter av C. E. Gustafsson (ms 1923). Utbredningen är fragmentariskt känd, men arten förefaller vara vanlig utmed hela smålandskusten och i det närmaste inlandet (mycket vanlig i södra Kalmar län). Kartan fångar troligen inte västgränsen mer än längst i söder. – Ursprunglig (på de västligaste lokalerna dock säkert kulturspridd i sen tid).
Lokaler
Västliga lokaler.
Emmaboda Långasjö 1901 (G. R. Elgqvist i GB, !H. O. Martensen 1990)
Nybro Hälleberga Orrefors 1880 (S. Lewenhaupt i GB, !H. O. Martensen och A. Pedersen 1990).
Tingsryd Almundsryd Kompersmåla 250 m SV herrgården (4E0h 2012), stensatt vägkant, ca 1985, 2003 (JEH, G. Gustafsson, belägg i JEH:s herbarium, bestämt av GW 2003, !A. Pedersen 2004). Tingsås Gäddeviksås, Sterteklev (3E9i 4812), vägkant, 1987 (JEH), (3E9i 4712), skogsbryn mot grusplan, 2005 (JEH GW, belägg i JEH:s herbarium, bestämt av GW); Hakefors 50 m N vägskälet (3E9i 3615), vägren, 1984 (JEH, belägg hos finnaren), vägslänt vid sågverket 2005 (JEH GW, belägg i JEH:s herbarium, bestämt av GW).
Vaggeryd Byarum 1250 m SV Vaggeryds station, utmed väg mot Bondstorp (6D5j 0445), vägkant, 1993 (LP, belägg i LD, bestämning A. Oredsson).
