höstgullris
Solidago gigantea subsp. serotina
Växten, som är inhemsk i Nordamerika, började odlas i trädgårdarna i början av 1900-talet. Den förvildas inte i samma omfattning som kanadensiskt gullris S. canadensis men står ofta kvar på planteringsplatsen eller på utkast. Den sprider sig måttligt i sidled genom vegetativ tillväxt. Miljöerna överensstämmer i stort sett med dem för kanadensiskt gullris.
Funnen i 126 rutor; tidigare uppgifter från 7 rutor. Sällsynt eller i vissa områden ganska sällsynt (från centrala Småland nästan inga fynd). – Förvildad; troligen bofast.
Funnen i 126 rutor; tidigare uppgifter från 7 rutor. Sällsynt eller i vissa områden ganska sällsynt (från centrala Småland nästan inga fynd). – Förvildad; troligen bofast.
Första fynd
Tidigast funnen 1964 av Erik Almquist i Västervik Ukna Tjustad, bäckdal vid gården (belägg i S). – Först publicerad av Rühling (1997) från Oskarshamns kommun, där den då var registrerad från 16 rutor.
Lokaler
Tidigare uppgifter. Kalmar Kalmar Tegelviken, soptipp, 1967 (H. G. Bruun i UME under namnet S. canadensis, ombestämning ThK 1994). Oskarshamn Misterhult Virkvarn, landsvägskant, 1967 (E. Almquist i S) = (6G1i 2208), E22:ans ren 1986 (ÅR). Västervik Ukna se primäruppgifter. Älmhult Stenbrohult 75 m NNV Björkelund; 150 m NO Djäknabygd; 200 m O kyrkan; Lindhult vid Myrön; Råshult 300 m NNV Linnéstugan; Stubbinge 200 m VSV gården, f.d. torptomt; Värpeshult 250 m NNV norrgården, allt 1970–71 (S. G: Nilsson & I. Nilsson 2004).
