Strandvedelns miljö är lågvuxen, torr, naturlig gräsmark, gärna på kalkrikt underlag. Arten har en stor utbredning i Eurasien och är egentligen inte en strandväxt: bara i Danmark och Sverige är den bunden till strandnära mark. I Sverige är den känd från sex lokal(grupp)er i Götalands kustprovinser.

Den småländska lokalens läge angavs noggrannare av Sjöstrand (1863): ´Strandbackar ... vid vägen emellan Lindelund och Engö (Doct. Petersson)´, och detta stämmer också med alla senare beskrivningar. Platsen torde ha varit på östsidan av Lindö invid vägen som leder över till Ängö. Här samlades eller sågs den 1859, 1862, 1864, 1881 (nära Lindölund, J. G. Gunnarsson i S), 1885, 1900, 1913, 1914, 1919 (Lindö, N. Blomgren i LD), 1921 (Epidemisjukhuset [på östsidan av Lindö], G. Haglund i S), 1926, 1936 och 1943 (Lindö, K. Nyström i S). Beståndet har troligen hela tiden varit ganska begränsat. Blomqvist (1917) skrev: ´Jag återfann den emellertid blommande den 1/6 1913 på en plats, hvars läge motsvarar det af Sjöstrand angifna. Växten, hvilken förekommer på en enda fläck, blommade äfven 1914 utvecklande ett 10-tal inflorescenser´. 1936 ´bildade den på ett område av omkring tre kvadratmeters areal invid en väg och mot dess dikeskant en mycket tät matta i högvuxen gräsvegetation´ (A. J. Snell enligt Frisendahl 1936). Den hade då varit osynlig sedan åtminstone 1926, eftersom lokalen hade vuxit igen på grund av att man skyddat växten med en nätbur. Hanson (1950) angav att ´den sällsynta växten har ännu lyckats hålla sig kvar på sin gamla lokal, trots att vägen breddats. Härvid skyddades den för övrigt i möjligaste mån. Den finns nu på ett blott några kvadratmeter stort område.´ – Enligt Nilsson & Gustafsson (1977) sågs den senast 1945, då det fanns ´ca 20 ex´; den söktes förgäves flera gånger 1975 och 1976 och på nytt under 1990-talet.

På 1910-talet var lokalen tydligen en helt ordinär, torr, strandnära gräsmark. Den angavs från ´örtbacke´ 1919 (N. Blomgren i LD), och Blomqvist (1917) betonade att ´då växtplatsen är fullt naturlig, i det den tillhör de här vanligen skoglösa holmarnas och öarnes örtbackeartade vegetation, finnes emellertid ingen anledning att räkna den till ballastfloran´. Men 60 år tidigare var platsen en grushög: på ett herbarieark från 1859 (F. Sandéen i LD) angavs den från ´Ängö in locis sterilissimis´ [på en ytterst steril plats]. Westerlund (1852c) ansåg också att ´detta ställe tyckes tala för att växten ditkommit med ballast från någon av de Tyska orterna eller från Danmark der den är ymnig´.

Arten betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Den var fridlyst i Kalmar län 1941–1977. Enligt belägg från 1928 i LD, S och UME, samlade av A. J. Snell, hade arten inplanterats i en trädgård i Kalmar – kanske en räddningsaktion.