skogsklocka
Campanula cervicaria
Skogsklocka är i Skandinavien en östlig art. Den växer i solvarma miljöer på torr eller frisk jord där växttäcket inte är fullt slutet. Oftast påträffas den på vägkanter, banvallar, åker- och dikesrenar eller i bryn. I skogsmark växer arten sällan och då i branta, ljusöppna sluttningar, i gläntor eller på hyggen. Den uppträder i landskapet i regel enstaka eller i små grupper.
Förr växte skogsklockan gärna i betade skogar (Ståhl 2005) och lövrika slåtterängar, naturtyper som nu blivit mycket sällsynta. Många växtplatser har planterats med skog eller slyat igen. Skogsklockan är svår att bevara eftersom den vill ha en svag, sen och oregelbunden hävd; normalt årligt bete är ogynnsamt. Tidig vägkantsslåtter är ett hot mot arten, men återkommande avfasningar av vägkanter där den växer har visat sig vara en effektiv metod att hålla bestånden vitala.
Funnen i 76 rutor; tidigare uppgifter från 117 rutor. Ganska sällsynt i övre Emådalen och i det inre av Tjust, sällsynt i övrigt i nordöstra halvan av landskapet, saknas (i nutid) i övrigt. – Troligen ursprunglig (i bergbranter) men starkt gynnad av den äldre lanthushållningen.
I inre Tjust har skogsklockan inte minskat under 1900-talet, men i övriga Småland är tillbakagången kraftig. Skogsklockan betecknas som missgynnad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).
Förr växte skogsklockan gärna i betade skogar (Ståhl 2005) och lövrika slåtterängar, naturtyper som nu blivit mycket sällsynta. Många växtplatser har planterats med skog eller slyat igen. Skogsklockan är svår att bevara eftersom den vill ha en svag, sen och oregelbunden hävd; normalt årligt bete är ogynnsamt. Tidig vägkantsslåtter är ett hot mot arten, men återkommande avfasningar av vägkanter där den växer har visat sig vara en effektiv metod att hålla bestånden vitala.
Funnen i 76 rutor; tidigare uppgifter från 117 rutor. Ganska sällsynt i övre Emådalen och i det inre av Tjust, sällsynt i övrigt i nordöstra halvan av landskapet, saknas (i nutid) i övrigt. – Troligen ursprunglig (i bergbranter) men starkt gynnad av den äldre lanthushållningen.
I inre Tjust har skogsklockan inte minskat under 1900-talet, men i övriga Småland är tillbakagången kraftig. Skogsklockan betecknas som missgynnad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).
Första fynd
Tidigast noterad av Wåhlin (1769): ´wäxer uti ängen wid Hestarp, Swartarp Soken´ [Jönköping Svarttorp Hässlarp?].
Lokaler
Sydliga och västliga lokaler efter 1977. Jönköping Hakarp Bråneryds kyrka (7E1b 0349), dike, 1991 (MgE TsK IB), 10 ex 1997 och 2000 (RgL), 4 ex 2004, 11 ex 2005 (RgL). Månsarp 500 m SV Tabergs järnvägsstation (6D9j 0821), frodig slänt vid järnvägen, 1989 (LaA LtS), 2 ex 1997 (LaA), inga 2001, 2003 eller 2004 (HT), 1 ex 2005 (HT); 1160 m SV Tabergs järnvägsstation (6D9j 0317), lövskogssluttning vid järnvägsbanken, 1984 och 1988 (HT), 4 ex 2001, 5 ex 2002, 3 ex 2003, 10 ex 2004, 17 ex 2005 (HT). Skärstad 400 m V Ödelappland (7E4e 1308), stormlucka i granskog, 1 ex 2001 (TF). Kalmar Ryssby 600 m NO de östra gårdarna i Hundhult (5G2f 1821), dikesvall, ca 1990 (LtS LP SÅ NT). Åby Gelebo 350 m VSV punkt 61,68 (5G0e 1116), skogsbryn, 1 ex 1989 (SD), ej funnen 2005 (CrA). Mönsterås Ålem 600 m NO de östra gårdarna i Hundhult (5G2f 1821), dikesvall, ca 1990 (LtS LP SÅ NT). Nässjö Malmbäck 1 km SSV Åliden (6E6d 1309), O-sluttning vid banvall, ett par ex 2004 (LtS). Torsås Söderåkra 300 m N Perstorp (4G2c 0527), bryn till ekdunge, 5 ex 1988 (BtL, belägg i LD). Uppvidinge Älghult SV om Barkahult (5F3g 0-4-) (S. Andersson 1994). Vetlanda Bäckaby 800 m SSV kyrkan (5E9j 3619), bergbrant, fåtalig 1980 (NsE), inga 1996, 1999 (LsA), 1 ex 2004 (LsA).
