ängsull
Eriophorum angustifolium
Ängsull växer på våt dy, kärrtorv eller dyblandad mineraljord. Arten förekommer vid gölar, i laggkärr och myrdråg, på sanka sötvattensstränder, särskilt österut ofta i skogskärr. Den kan påträffas också i mycket små kärr och försumpningar, t.ex. i dödisgropar och floar eller i klippskärgårdens hällkar. Man ser den ofta på gungflyn. Bland näringsrikare miljöer kan nämnas sluttningskärr och våta ängar. Växten återfinns även som kolonisatör i torvtäkter, myrdiken och grustag med framträngande grundvatten. Någon gång påträffas den i havsstrandängarna, oftast på ställen med sötvattensutflöde.
Första fynd
Först omnämnd från Småland av Linné (1745a), indirekt genom att han angav det småländska namnet madun. Från en bestämd plats först uppgiven av Hagelberg (1766), som angav Eriophorum Polystachion från Älmhult Mistelås.
Bygdenamn och bruk
madun (= maddun, Linné 1745a; namnet är också känt från åtskilliga socknar i väster och söder); hammardun (Väckelsång; ”hammare” = tuva?); gråluva (Tofteryd), gråhuvud (Åsenhöga, Järstorp, Källeryd), svarthuvud (Långaryd, Bosebo, Båraryd); namnen på grund av blomställningens färg och utseende innan ullen vuxit ut. Vanliga former i Sunnerbo var tobete, tobett, tobettel, tobeteull m.fl. (jämför under tuvsäv Trichophorum cespitosum). Också det nu vanliga namnet ängsull användes (Södra Hestra, Dalhem, Blackstad). – Alla uppgifter (utom Linnés namn) från Vide (1966).
Utbredning
Funnen i 1394 rutor; tidigare uppgifter från 350 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.