väggört
Parietaria officinalis
Mer information om arten

Väggört härstammar från södra Mellaneuropa och Sydeuropa men har gamla anor som odlad medicinalväxt i norra Mellaneuropa och i Danmark, där den räknas till de ´levende fortidsminder´ (Faurholdt & Løjtnant 1990). I Sverige förekommer väggörten på några platser i sydligaste Sverige men är nog av yngre datum. Den växer på näringsrik öppen jord, helst i lätt skugga och inte alltför torrt. – I Oskarshamn Oskarshamn har den spritt sig med frö till komposter och öppen jord i några trädgårdar från ett exemplar som inplanterades 1958. Detta hämtades från Simrishamn i Skåne, varifrån arten är känd sedan gammalt.

Väggört betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Den småländska, sent etablerade förekomsten kanske inte har högsta skyddsvärde.

Första fynd

Först funnen 1811 av Elias Fries i Växjö Bergunda Bergkvara: ´V[äxer] vid Bergquara i skugga´ (E. Fries ms 1811); belägg saknas. Först publicerad av Edqvist & Rühling (1996) från Oskarshamn Oskarshamn Humlekärrshult (5G9h 4944); där tidigast noterad 1981 (ÅR). Belägg från 1982 (Å. Rühling i LD) samt – från Humlekärrshultsvägen 10 – 1996 och 1999 (D. Hedenlo respektive Å. Rühling i OHN). Som mest har det funnits 20 ex, år 2006 fanns det 7 (ÅR)

Utbredning

Funnen i 1 ruta; 1 tidigare uppgift. Se primäruppgifter. – Förvildad; bofast.