tätört
Pinguicula vulgaris
Tätört växer på fuktig eller våt, basrik eller basfattig, blottad torv eller mineraljord. Naturliga lokaler kan vara starka källflöden i kärr samt bäckstränder och insjöstränder med framsipprande sötvatten (Wahlström 2004). Oftast ses arten dock i det äldre kulturlandskapet, i betesmark vid källor och sipperstråk eller någon gång i starkt översilad slåttermark. Den kan också anträffas, men i regel mera tillfälligt, på stigar och markvägar samt i dikeskanter och vägskärningar.
Arten är konkurrenssvag och i de flesta fall beroende av kontinuerlig hävd. Den har minskat starkt under senare delen av 1900-talet, och minskningen fortsätter i takt med igenväxningen.
Funnen i 294 rutor; tidigare uppgifter från 218 rutor. Ganska vanlig på höglandet, utanför detta numera ganska sällsynt eller – i östligaste Småland – sällsynt. Tidigare relativt vanlig även i landskapets låglänta delar. – Ursprunglig.
Arten är konkurrenssvag och i de flesta fall beroende av kontinuerlig hävd. Den har minskat starkt under senare delen av 1900-talet, och minskningen fortsätter i takt med igenväxningen.
Funnen i 294 rutor; tidigare uppgifter från 218 rutor. Ganska vanlig på höglandet, utanför detta numera ganska sällsynt eller – i östligaste Småland – sällsynt. Tidigare relativt vanlig även i landskapets låglänta delar. – Ursprunglig.
Första fynd
Tidigast noterad av Linné (ms 1728 under namnet Pingviculae species, flore in caule gemino) men utan lokaluppgift. Först i tryck hos Linné (1745b under namnet Pingvicula); han hade sett den 1741 vid Kalmar Kalmar. Vid detta tillfälle omnämndes tätört (och majviva Primula farinosa) som växter som ´allmänt sågos´ i Kalmar – ett omdöme som ej längre gäller.
Bygdenamn och bruk
ilagräs, ilingagräs (flera socknar i väster och söder; första delen av ordet = igel; Vide 1966); beträffande namnet se under myrlilja Narthecium ossifragum); fetgräs (E. Fries ms 1810a); fårafettor (Virestad; J. Christoffersson ms 1993b); flämtegräs (Högsby; man gav växten inlindad i gräs till oxar som fått ”flämtan” och inte orkade dra utan bara stod och flåsade; Vide 1966).
