Vitklöver växer på fuktig till ganska torr, näringsrik gräsmark som är starkt betad, kortklippt eller trampnött, exempelvis betesmarker, gårdskanter, åker- och vägrenar, stationsområden samt skräpmark. Arten ingår i både gräsmattefrö och vallfrö och odlas dessutom som biväxt. En stor del av de aktuella förekomsterna representerar säkert förvildning. De flesta av vitklöverns förekomster är alltså kulturbetingade, men arten finns även i havsstrandängarnas övre delar och är troligen ursprunglig där.
Första fynd
Bygdenamn och bruk
Vanliga namn på denna och andra klöverarter var dels väppling, dels suga (gemensamt med t.ex. plisterarterna; barnen brukade suga honung ur blommorna). Vitklöver kallades vit suga (Malmbäck) och honungsklöver (Väckelsång). Det var antagligen denna art som benämndes brudtörsa (Forsheda); den hette också brud(gumme)tuss (Torskinge, Kulltorp). ”Törsa” eller ”tussa” = troligen ”kvinna som klär och hjälper bruden”; ”tuss” kan även syfta på blomställningens form. Alla uppgifter från Vide 1966.
Utbredning
Funnen i 1406 rutor; tidigare uppgifter från 259 rutor. Mycket vanlig. – Nog ursprunglig på havsstränder, i övrigt en gammal kulturföljeslagare.