Fodervicker har i Europa en lång historia som kulturväxt. I Skåne odlade man den i mitten av 1700-talet: dels blandade man fröna med säd till bröd, dels användes de gröna delarna till hästfoder (Linné 1751). I Småland odlades den i Vaggeryd Hagshult Packebo i början av 1800-talet ´under namn af Lins, och är ett mycket lönande säde, och mycket smakelige stufvade´ (Forsander ms 1810). – Som foderväxt kom den inte i mer allmänt bruk i Sverige förrän under 1800-talet; odlingen upphörde i mitten av 1900-talet. Dessutom har växten förekommit som åkerogräs, förmodligen sedan mycket gammal tid.

Få av de äldre uppgifterna är försedda med användbara uppgifter om biotop. Men de som finns ger en intressant bild av fodervickerns förekomst i Småland. Från 1700-talet finns endast en uppgift om fodervicker (primäruppgiften) och den gäller förekomst som åkerogräs. Från tiden 1800–1850 finns 5 uppgifter om fodervicker som ogräs, 1 som odlad; från 1851–1900 1 som ogräs, 1 som odlad, och från 1901–1950 1 som ogräs, 9 som odlad (och förvildad). Visserligen har man att räkna med risken att tidiga litteraturuppgifter om V. sativa inte gäller ssp. sativa utan ssp. segetalis, men beskrivningarna i 1800-talets och det tidiga 1900-talets floror var adekvata, och äldre herbariematerial är sällan felbestämt. Man vågar nog därför fastslå att fodervicker i Småland tidigt förekom som ett åkerogräs, utan koppling till den senare odlingen som foderväxt. Detta hävdas även av Almquist (1949, 1965) för Dalarna respektive Uppland; i de provinserna är förhållandet klarare, eftersom stor sommarvicker ssp. segetalis inte förekommer spontant där.

Hård (1924) angav att fodervicker som ogräs främst förekom i vårsäd, framför allt havre. Den utgör i mycket en parallell till ogräsformen av foderärt Pisum sativum var. arvense.