hökfibblor
Hieracium
Man räknar med att alla svenska hökfibblor utom en (flockfibbla H. umbellatum) förökar sig genom apomixi, vilket innebär att frön bildas på könlös väg. Avkomman blir därför normalt identisk med moderplantan, men om det någon gång uppkommer ärftliga avvikelser kan även dessa nya typer bli permanenta. Med tiden har det inom släktet bildats ett mycket stort antal olika, mer eller mindre väl åtskilda enheter, som i nordisk tradition uppfattas som arter. En del av dessa har stora utbredningar, andra är bara kända från några få landskap; ett mindre antal är endast kända från Småland. Eftersom de är så många krävs det både intresse och ihärdighet för att lära sig känna igen dem. Från Småland känner man – med här tillämpad avgränsning – 182 arter.
För att förenkla saken brukar arterna grupperas i sektioner. Dessa är dock något diffust avgränsade (vissa arter förs till olika sektioner av olika auktoriteter). Under inventeringen noterades endast sektionerna och inte mycket blev samlat. Totalt sett finns det ändå ett ganska stort material av pressade och artbestämda småländska hökfibblor från de senaste 130 åren.
Kunskapen om de enskilda arterna är dock fragmentarisk, eftersom insamlingsaktiviteten har varit ojämnt fördelad både i tid och rum. Stora insamlingar gjordes decennierna kring sekelskiftet 1900 av Hugo Dahlstedt i nuvarande Aneby, Eksjö och Jönköpings kommuner, av bröderna Eugen och Oscar Köhler i Växjö och Oskarshamn samt av Gustaf Haglund i Nässjö. Lokala undersökningar täcker Hylte Femsjö (Stenström 1896), Sävsjö Vrigstad (Wetter ms 1894), Tingsryd Södra Sandsjö (Hård 1912), Västervik (Lundin 1931, 1932, 1935; tyvärr har något beläggmaterial inte bevarats) och Älmhult Stenbrohult (Nils Johnsson, se Nilsson & Nilsson 2004). Mest av alla har dock den hittills främste Hieracium-experten Karl Johansson bidragit – genom insamlingsresor i alla delar av landskapet under nästan femtio år (1879 till 1927).
Efter en lång period av ointresse återupptogs studiet av fibblorna i slutet av 1900-talet. Thomas Karlsson samlade i Tingsryd, Emmaboda, Nybro, Kalmar och Torsås, John Christoffersson med tyngdpunkt i Högsby och Tommy Nilsson särskilt i Hultsfred. Nässjötrakten återinventerades 2004 (T. Karlsson m.fl. 2005) och stickprov har tagits på Taberg (Tyler 2005a) och i nordväst (Lennart Stenberg).
Det är främst arterna inom sektionerna skogsfibbor sektion Hieracium, klippfibblor sektion Oreadea och hagfibblor sektion Vulgata som är något så när välkända. Styvfibblor sektion Tridentata har samlats i betydligt mindre utsträckning och nästan inte alls under senare år. De anses allmänt vara mera svårbemästrade och har kanske även varit mindre lockande, då de genomgående är bundna till störd vegetation.
Uppställningen följer i tillämpliga delar Tyler (2004a). För den som vill fördjupa sig finns ett häfte med nycklar, beskrivningar och bilder till södra Götalands skogs-, klipp- och hagfibblor (Tyler 1998). Som framgår av uppräkningen av studerade områden ovan finns det mycket stora luckor att fylla.
Vad gäller skogs- och hagfibblor har Torbjörn Tyler i regel sett material från de lokaler som citeras i texten eller ligger till grund för kartorna. Ett undantag har dock gjorts för okontroversiella uppgifter ur tryckta och otryckta källor, om det framgår att materialet varit granskat av tidigare experter på släktet.
För att förenkla saken brukar arterna grupperas i sektioner. Dessa är dock något diffust avgränsade (vissa arter förs till olika sektioner av olika auktoriteter). Under inventeringen noterades endast sektionerna och inte mycket blev samlat. Totalt sett finns det ändå ett ganska stort material av pressade och artbestämda småländska hökfibblor från de senaste 130 åren.
Kunskapen om de enskilda arterna är dock fragmentarisk, eftersom insamlingsaktiviteten har varit ojämnt fördelad både i tid och rum. Stora insamlingar gjordes decennierna kring sekelskiftet 1900 av Hugo Dahlstedt i nuvarande Aneby, Eksjö och Jönköpings kommuner, av bröderna Eugen och Oscar Köhler i Växjö och Oskarshamn samt av Gustaf Haglund i Nässjö. Lokala undersökningar täcker Hylte Femsjö (Stenström 1896), Sävsjö Vrigstad (Wetter ms 1894), Tingsryd Södra Sandsjö (Hård 1912), Västervik (Lundin 1931, 1932, 1935; tyvärr har något beläggmaterial inte bevarats) och Älmhult Stenbrohult (Nils Johnsson, se Nilsson & Nilsson 2004). Mest av alla har dock den hittills främste Hieracium-experten Karl Johansson bidragit – genom insamlingsresor i alla delar av landskapet under nästan femtio år (1879 till 1927).
Efter en lång period av ointresse återupptogs studiet av fibblorna i slutet av 1900-talet. Thomas Karlsson samlade i Tingsryd, Emmaboda, Nybro, Kalmar och Torsås, John Christoffersson med tyngdpunkt i Högsby och Tommy Nilsson särskilt i Hultsfred. Nässjötrakten återinventerades 2004 (T. Karlsson m.fl. 2005) och stickprov har tagits på Taberg (Tyler 2005a) och i nordväst (Lennart Stenberg).
Det är främst arterna inom sektionerna skogsfibbor sektion Hieracium, klippfibblor sektion Oreadea och hagfibblor sektion Vulgata som är något så när välkända. Styvfibblor sektion Tridentata har samlats i betydligt mindre utsträckning och nästan inte alls under senare år. De anses allmänt vara mera svårbemästrade och har kanske även varit mindre lockande, då de genomgående är bundna till störd vegetation.
Uppställningen följer i tillämpliga delar Tyler (2004a). För den som vill fördjupa sig finns ett häfte med nycklar, beskrivningar och bilder till södra Götalands skogs-, klipp- och hagfibblor (Tyler 1998). Som framgår av uppräkningen av studerade områden ovan finns det mycket stora luckor att fylla.
Vad gäller skogs- och hagfibblor har Torbjörn Tyler i regel sett material från de lokaler som citeras i texten eller ligger till grund för kartorna. Ett undantag har dock gjorts för okontroversiella uppgifter ur tryckta och otryckta källor, om det framgår att materialet varit granskat av tidigare experter på släktet.