Sjögull finns spontant i stora delar av Europa och Asien. I Sverige började man plantera den som prydnadsväxt i dammar i slutet av 1800-talet (i Småland utsattes den av Otto Nordstedt i Jönköping Ljungarum Strömsberg i trädgården ´i en dam med torfbotten´, dock utan varaktigt resultat, Nordstedt 1897). Arten sprider sig snabbt genom sina krypande och flytande, långa stammar, och näringsrika, varma lugnvatten kan fyllas på ganska kort tid. Spridning inom vattensystemen sker lätt genom lossrivna växtdelar, däremot tycks inte spontan spridning till nya vattendrag ske.
Landskapets mest kända sjögullsförekomst är den i Tranås. Där utsattes ett par exemplar, hämtade från Finspång i Östergötland, av gymnastikdirektören och amatörbotanisten George Hellgren i början av 1950-talet. ´Han planterade den vid Holmen i Svartån för sin egen och vänners trevnad. Till följd av näringsrikt vatten och gynnsamt klimat har växten förökat och spritt sig i sådan omfattning att småbåtsägare klagat högljutt över dess ymnighet. Tranås kommun har därför försökt utrota den till en kostnad av 70.000–80.000 kr/år med både mekanisk och kemisk bekämpning men misslyckats. Man har kunnat decimera den avsevärt´ (Rönning 1989) ´... men att utrota den torde vara hopplöst. Däremot har andra trevliga och ovanliga växter strukit med ... dyblad [Hydrocharis morsus-ranae], vanlig och stor igelknopp [Sparganium emersum och erectum] samt pilblad [Sagittaria sagittifolia], vilken i varje fall före åtgärderna fanns bl.a. i Stora Hamnen.´ (Rönning 1996). – De nämnda arterna, liksom kalmus Acorus calamus och blomvass Butomus umbellatus har dock senare – liksom sjögullet! – återkommit (JJ).
Funnen i 8 rutor; tidigare uppgifter från 2 rutor. Mycket sällsynt. – Förvildad; bofast.