gökärt
Lathyrus linifolius
L. montanus
Gökärt växer på frisk eller torr jord, helst på moränunderlag, i ljusöppna eller halvskuggiga lägen. Den påträffas i mager löv-, tall- och blandskog, i gles ängsskog och ibland i lundar, någon gång till och med i mossrik granskog. Vidare är den karakteristisk för all slags ogödslad gräsmark, t.ex. hagmark och andra naturbetesmarker. Den är också mycket vanlig i bryn, på åkerrenar och vägkanter.
Första fynd
Linné noterade 1741 gökärt bland de örter ´som allmänt växte i ängarna´ kring Eksjö Eksjö (Linné 1745b under namnet Orobus tuberosus). – Först i tryck dock i Flora svecica (Linné 1745a), men där utan lokaluppgift.
Bygdenamn och bruk
Bygdenamn. Särskilt västerut kallades växten allmänt gökmat (Linné 1745a, Hagelberg 1766, Vide 1966). Från Markaryd och Kristvalla har namnet gökblomster noterats (Vide 1966 respektive J. Christoffersson ms 1993b). Gökbyxor var ett namn på växten i Bottnaryd och Källeryd (Vide 1966); namnet användes också i trakten av Eksjö (Bruce ms 2). Ett vanligt namn i mellersta och norra Kalmar län är fortfarande käring(a)tänder eller kärngtänner (J. Christoffersson ms 1993b, Bruce ms 2).
Variation
En sällsynt form har vita blommor. Småbladens form varierar betydligt, från brett elliptiska till nästan linjära. I någon mån tycks detta bero på näringstillgången – på näringsrik mark blir småbladen breda, på näringsfattig mark smalare. Speciellt smalbladig är var. linifolius (tidigare kallad L. montanus var. tenuifolius). Den har inte alltid antecknats men aktuella uppgifter finns från 24 rutor. Många av dess lokaler utgörs av torr, näringsfattig tallskog.
Utbredning
Funnen i 1399 rutor; tidigare uppgifter från 367 rutor. Mycket vanlig. – Ursprunglig.