B. verrucosa
Vårtbjörken fordrar mycket ljus men är föga näringskrävande. Den uppträder gruppvis eller enstaka, oftast på torr eller frisk mark, antingen öppet eller bland andra skogsträd. Rena bestånd bildar den bara som ung, speciellt på igenväxningsmark. Trädet växer gärna i bryn och på steniga backar men är särskilt framträdande i hagmark. De typiska ´smålandshagarna´ är antingen björkhagar eller blandhagar med björk och ek, i båda fallen med enar i buskskiktet. Vårtbjörken är ett pionjärträd som föryngrar sig kraftigt på brandfält, hyggen, igenlagda åkrar och avplanad mark. Den odlas i olika former som prydnadsträd och håller på att få en allt viktigare roll som skogsträd.
Märkesträd.
Den grövsta kända enstammiga björken i Sverige är en hamlad vårtbjörk vid torpet Gäsemåla i Vimmerby Södra Vi (Österberg 2001). Den har en kubikmassa om 8,7 m3 och en stamomkrets på 476 cm men är bara 22 meter hög. – Hamlade björkar, dvs. sådana som beskars för lövtäkt, blev ofta mycket grova och kallades i östra Småland storbjörkar.
Första fynd
Bygdenamn och bruk
Variation
Av vårtbjörkens många former med flikiga blad (Hylander 1957) är två påträffade i Småland, nämligen ornäsbjörk, f. dalecarlica, och fransbjörk, f. crispa. Hos ornäsbjörk är bladen mycket djupt kluvna med ett eller två par flikar, och de nedersta flikarna är oftast tydligt bakåtböjda; hos fransbjörk är flikigheten mindre djup, antalet flikpar är 3–4 och de nedersta flikarna är rakare. Båda formerna odlas men har även förekommit spontant i Tranås Adelöv Södraholm; enligt anteckning på det första kända belägget, från 1815 (J. W. Zetterstedt i LD) fanns det tre eller fyra flikbladiga träd. I litteraturen nämns denna förekomst först av Wahlenberg (1826, som B. alba γ laciniata) med Marklin som uppgiftslämnare. Platsen låg sannolikt strax nordost om gården (på ett ark i S: ´vid genvägen mellan Södraholm och Näs´, på ett annat ´Södraholms kohage, nära grinden´). Av ornäsbjörk finns daterade belägg från 1841 och 1846, av fransbjörk från 1815 till 1904. Ornäsbjörk är i övrigt som spontan bara funnen i Torsång i Dalarna. Fransbjörken är något vanligare; i Småland har den blivit funnen även vid Västervik Hallingeberg NV om Skälhem ´på västra sidan dalsänkan upp emot Kiltebo´ 1898 (H. Johansson i S, bestämning ThK 1999) och, sannolikt som kvarstående, i Jönköping Skärstad Mykinge, vägkant, 1989 (IB, belägg i LD, bestämning ThK).
En form med mycket små blad, tunna, korta kvistar och starkt risig växt är känd från Vimmerby Djursdala Hallersrum nära sjön Juttern (Gunnarsson 1925 under namnet B. concinna × pubescens ssp. suecica × verrucosa f. exigua; denna form fördes av Hylander (1957) under ren vårtbjörk.
Utbredning
Funnen i 1412 rutor; tidigare uppgifter från 229 rutor. Mycket vanlig, men träder i ytterskärgården tillbaka för glasbjörk B. pubescens. – Ursprunglig.