kung Karls spira
Pedicularis sceptrum-carolinum
Kung Karls spira är en nordlig art, som är relativt spridd på kärrängar och bäckstränder i större delen av Norrland och i inre Dalarna. I södra Sverige är den ovanligare och har gått mycket starkt tillbaka. De viktigaste orsakerna är troligen dikning och igenväxning. De småländska förekomsterna är de sydligaste i Sverige. Växten är borta på alla gamla växtplatser i Halland, Östergötland och Dalsland. I övriga Götaland återstår 7 lokaler (av ett femtiotal kända!) i Västergötland (Bertilsson m.fl. 2002).
Arten gynnas av basrik mark och god näringstillgång, men viktigare är nog ändå översilande vatten och markblottor som möjliggör etablering av nya plantor. Exempelvis växte den i Gislaved Ås (se nedan) på en bäckstrand tillsammans med dvärgbjörk Betula nana, myrlilja Narthecium ossifragum och klockgentiana Gentiana pneumonanthe, arter som indikerar näringsfattiga förhållanden och mark med lågt pH. Många av de sydsvenska lokalerna på översilad mark kan ha varit beroende av slåtter och bete.
Den aktuella lokalen i Sävsjö Sävsjö var tidigare slåttermark tillhörig prästgården i dåvarande Norra Ljunga socken. Slåttern upphörde på 1940-talet och ersattes med bete. Kung Karls spira upptäcktes i samband med vägdragning och dikning för skogsplantering på 1960-talet, då lokalen skadades svårt (Gustavsson m.fl. 1975). Genom den lokala naturskyddsföreningens försorg dämdes dock några diken upp så att markfuktigheten åter ökade, och slåtter och slyröjning sattes in.
1971 blev platsen naturreservat. Den inhägnades, vilket var nödvändigt för att skydda plantorna från rådjur, som betar de saftiga blomställningarna. Man har också ändrat dikesdragningen och därigenom återställt översilningen. Växtens förökning underlättas genom sådd i mekaniskt bearbetade ytor och vård av småplantorna. Åtgärderna har fått önskad effekt: antalet plantor har ökat starkt. År 1996 fanns cirka 3000 blommande spiror – tidigare var annars cirka 200 det vanliga (Lindgren 1989 och 1997 samt muntligt). Den småländska växtplatsen – som numera får karakteriseras som en gles, slåtterhävdad björkäng på översilad och därigenom näringsrik och mindre starkt sur mark – är den största i södra Sverige. Under 2000-talet har hävden minskat men ännu 2002 blommade mer än tusen stänglar på lokalen.
Funnen i 1 ruta; tidigare uppgifter från 9 rutor, alla i västra Småland. Mycket sällsynt. – Sannolikt ursprunglig men gynnad av äldre tiders hävd.
Arten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings län.
Arten gynnas av basrik mark och god näringstillgång, men viktigare är nog ändå översilande vatten och markblottor som möjliggör etablering av nya plantor. Exempelvis växte den i Gislaved Ås (se nedan) på en bäckstrand tillsammans med dvärgbjörk Betula nana, myrlilja Narthecium ossifragum och klockgentiana Gentiana pneumonanthe, arter som indikerar näringsfattiga förhållanden och mark med lågt pH. Många av de sydsvenska lokalerna på översilad mark kan ha varit beroende av slåtter och bete.
Den aktuella lokalen i Sävsjö Sävsjö var tidigare slåttermark tillhörig prästgården i dåvarande Norra Ljunga socken. Slåttern upphörde på 1940-talet och ersattes med bete. Kung Karls spira upptäcktes i samband med vägdragning och dikning för skogsplantering på 1960-talet, då lokalen skadades svårt (Gustavsson m.fl. 1975). Genom den lokala naturskyddsföreningens försorg dämdes dock några diken upp så att markfuktigheten åter ökade, och slåtter och slyröjning sattes in.
1971 blev platsen naturreservat. Den inhägnades, vilket var nödvändigt för att skydda plantorna från rådjur, som betar de saftiga blomställningarna. Man har också ändrat dikesdragningen och därigenom återställt översilningen. Växtens förökning underlättas genom sådd i mekaniskt bearbetade ytor och vård av småplantorna. Åtgärderna har fått önskad effekt: antalet plantor har ökat starkt. År 1996 fanns cirka 3000 blommande spiror – tidigare var annars cirka 200 det vanliga (Lindgren 1989 och 1997 samt muntligt). Den småländska växtplatsen – som numera får karakteriseras som en gles, slåtterhävdad björkäng på översilad och därigenom näringsrik och mindre starkt sur mark – är den största i södra Sverige. Under 2000-talet har hävden minskat men ännu 2002 blommade mer än tusen stänglar på lokalen.
Funnen i 1 ruta; tidigare uppgifter från 9 rutor, alla i västra Småland. Mycket sällsynt. – Sannolikt ursprunglig men gynnad av äldre tiders hävd.
Arten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings län.
Första fynd
Först noterad av Johan Forsander (ms 1812–20) som såg den 1813 i Värnamo Värnamo ´på sidlänt ängsmark Öster om Mossle nedmot Sjön´; sjön är Vidöstern. Publicerad från ´Smol.´ utan närmare lokal hos Hartman (1820), men säkert med syftning på Forsanders lokal, som länge var den enda kända. Arten eftersöktes förgäves vid Mossle av Hård (1920). Kanske fanns den kvar ännu 1863 – ett belägg från Värnamo finns från detta år (M. Stenvall i S) – trots att Scheutz (1857) betraktade lokalen som inaktuell.
Variation
Normalt har arten en rödaktig ton på vegetativa delar och mörkt gula blommor, men på den nutida småländska lokalen är bladverket ljusgrönt och blommorna ganska bleka i färgen. Växten är också ovanligt högrest.
Lokaler
Samtliga lokaler. Gislaved Villstad Fållinge 1898 (K. A. T. Seth i UPS); Skeppshult, sparsam (Lindwall 1907). Ås 1909 (J. A. Bolmstrand i GB); Karaby 1867 (H. Sandberg i LD S och UPS), 1893 (E. Wibeck i S); Lunnagården [i Karaby] 1918 (B. Nilsson i GB och S, A. S. Trolander i S), 1922 (A. Hässler i LD); ´par. Åhs, på stranden af Lillån nära Gångvägen mellan Åhs o Slätthög bland videbuskar, Betula nana, Narth. och Gentiana pneum.´, sannolikt 1850-talet (C. J. Ivendorff i Elias Fries’ herbarium i UPS); alla uppgifter från Ås kan avse samma plats. Ljungby Berga 1863 (Stenvall enligt C. Mossberg ms; Scheutz 1864), 1908 (N. S. Nilsson i LD); Ekornarp 1889 (Gadamer ms 1919); Bengtsgården [i Ekornarp] 1924 (T. Lagerberg 1925), senare försvunnen (I. Christoffersson 1956); alla uppgifter från Berga avser säkerligen samma plats. Tutaryd Gnustorp 1868 (M. Johansson enligt Scheutz ms; Scheutz 1871). Nässjö Bringetofta prästgård (Wetter ms 1894); ´åtm. ännu i början av [18]90-talet´ (kontraktsprost Narbeck enligt Hård ms 1924). Forserum (O. Montelin enligt Scheutz 1862; två odaterade belägg i S, det ena insamlat av C. J. Lindeberg). Sävsjö Sävsjö ´Ljunga: Prestgården på en kärräng mellan Nöbbeleds mossarne 4 fot hög (stud. A. Colliander)´ (Wetter ms 1894 under namnet Sceptrum Carolinum), kanske = Brunnsekärret 1 km S Mossaryd (6E2f 2715), översilningsmark, 1969 (S. Raneke), flera hundra ex 1975 (B. Lindgren enligt Nilsson & Gustafsson 1976), ca 3000 blomställningar 1996 (Lindgren 1997). Värnamo Värnamo se primäruppgifter.
Osäkra och felaktiga uppgifter. Gislaved Draven ´som på en kanalbank inom området har – eller åtminstone förr haft – en av sina sydligaste förekomster i vårt land´ (Wibeck 1955); Wibeck avsåg uppenbarligen förekomsten vid Lillån (Dravens avflöde) i Ås, där han samlade arten 1893. Uppgiften har återgivits av senare författare (Larsson 1977, G. Svensson 1968) men gäller alltså inte Dravenområdet i snäv mening. Vaggeryd Hagshult. En notis i Elias Fries’ skåneflora (E. Fries 1835) under stor ormrot Bistorta officinalis lyder som följer: ´Polyg. vivipari L., Scaniae perperam adscripti, maxime meridionalis locus in Suecia est par. Hagshult in Smoland. media; cum Pediculari Sceptr. Carol. circiter desistit. [ungefär: ´ormrot Bistorta vivipara, felaktigt angiven från Skåne, vars sydligaste lokal i Sverige är Hagshult socken i mellersta Småland; kung Karls spira upphör också i trakten´]; vad Fries hade i åtanke var säkerligen primäruppgiftens lokal. Västervik Hjorted (stud. Bäckström enligt Sjöstrand 1863); en förekomst här skulle vara geografiskt märklig, och Sjöstrand återgav också uppgiften med påtaglig skepsis. Växjö Furuby ´i Kårestad vid vägen strax norr om skolan. Den var omöjlig att finna sommaren 1937, men har enligt uppgift av folksk. G. Erngård säkert iakttagits´ (R. Moqvist ms 1937); obekräftat rykte.
Osäkra och felaktiga uppgifter. Gislaved Draven ´som på en kanalbank inom området har – eller åtminstone förr haft – en av sina sydligaste förekomster i vårt land´ (Wibeck 1955); Wibeck avsåg uppenbarligen förekomsten vid Lillån (Dravens avflöde) i Ås, där han samlade arten 1893. Uppgiften har återgivits av senare författare (Larsson 1977, G. Svensson 1968) men gäller alltså inte Dravenområdet i snäv mening. Vaggeryd Hagshult. En notis i Elias Fries’ skåneflora (E. Fries 1835) under stor ormrot Bistorta officinalis lyder som följer: ´Polyg. vivipari L., Scaniae perperam adscripti, maxime meridionalis locus in Suecia est par. Hagshult in Smoland. media; cum Pediculari Sceptr. Carol. circiter desistit. [ungefär: ´ormrot Bistorta vivipara, felaktigt angiven från Skåne, vars sydligaste lokal i Sverige är Hagshult socken i mellersta Småland; kung Karls spira upphör också i trakten´]; vad Fries hade i åtanke var säkerligen primäruppgiftens lokal. Västervik Hjorted (stud. Bäckström enligt Sjöstrand 1863); en förekomst här skulle vara geografiskt märklig, och Sjöstrand återgav också uppgiften med påtaglig skepsis. Växjö Furuby ´i Kårestad vid vägen strax norr om skolan. Den var omöjlig att finna sommaren 1937, men har enligt uppgift av folksk. G. Erngård säkert iakttagits´ (R. Moqvist ms 1937); obekräftat rykte.
