Ängsdaggkåpa växer på betesmarker och i annan gräsmark, på dikesrenar, vägkanter och kring bebyggelse. Den trivs bäst på frisk, näringsrik jord, t.ex. i frodiga ängar, lövsänkor och bäckdalar. Arten tål beskuggning och gynnas av god näringstillgång. Där hävden är eftersatt eller har upphört bildar den gärna stora bestånd som kväver annan vegetation. – Som välutvecklad är arten omisskännlig med sina ljust gröna, något gulspräckliga, grovtandade, starkt vågiga blad med basallober som tränger upp varandra likt svanvingar. I näringsfattig eller torr miljö blir den småvuxen och ofta mindre karakteristisk.
Första fynd
Först insamlad 1863 av D. M. Eurén i Jönköping Jönköping (belägg i LD under namnet A. vulgaris, bestämt av C. G. Westerlund). – Först publicerad av C. G. Westerlund (1907) baserat på herbarieexemplar från denna och tre andra platser.
Utbredning
Funnen i 1264 rutor; tidigare uppgifter från 120 rutor. Mycket vanlig utom vid kusten samt i landskapets sydvästligaste hörn. – Gammal kulturföljeslagare.
