Violer har lätt att bilda hybrider, och ett stort antal sådana är kända från Sverige. En grupp i släktet representeras i Sverige av åkerviol V. arvensis, hornviol V. cornuta, styvmorsviol V. tricolor, bukettviol V. × williamsii och pensé V. × wittrockiana. I den gruppen är hybriderna oftast fertila och bildar frö. Hybrider mellan övriga arter är däremot oftast sterila och kan kännas igen på de näbblika, förtorkade blomresterna utan utvecklade kapslar. Hos hybrider mellan de arter som har bladiga stjälkar (ängsviol V. canina ssp. canina, norrlandsviol V. canina ssp. montana, underviol V. mirabilis, strandviol V. persicifolia, lundviol V. reichenbachiana, skogsviol V. riviniana och sandviol V. rupestris) sitter de vissnade stjälkarna med de karakteristiska ”näbbarna” kvar länge (ofta över vintern). Dessa hybrider är ofta vegetativt kraftigt utvecklade och kan, till skillnad från föräldrarna, bilda stora ruggar eller vidsträckta bestånd.

Ängsviol × strandviol × lundviol Viola canina × persicifolia × reichenbachiana

Exemplar, samlade i Oskarshamn Döderhult Rostorp 1910 av G. Linderoth, har bestämts till denna hybrid av C. Areskog. Några har hamnat på Riksmuseet (S) och har där ombestämts (jämför följande hybrid); fyra finns oreviderade i OHN. Med tanke på att primärhybriderna i denna del av Viola är höggradigt pollen- och frösterila är det osannolikt att trippelhybrider alls förekommer.

Ängsviol × lundviol × skogsviol Viola canina × reichenbachiana × riviniana

Ett exemplar i OHN, samlat i Oskarshamn Döderhult Rostorp 1910 av G. Linderoth, har bestämts till denna hybrid av C. Areskog. Exemplaret är ganska litet och outvecklat (Rühling 1997) och bestämningen måste ifrågasättas. Jämför även kommentarerna under de båda föregående hybriderna!