Luktviol är inhemsk i stora delar av Europa, möjligen även i delar av Skåne och på Öland. I Sverige är den dock huvudsakligen förvildad. Den har odlats sedan medeltiden för sitt utseende och sin doft samt som läkeväxt. Arten sprider sig lätt med frö och genom sina långa, rotslående revor. Som förvildad trivs den bäst på frisk, näringsrik mulljord i ganska skuggiga miljöer. Den är vanligast vid och i närheten av gammal bebyggelse, gärna i häckar och gräsmattor samt på vägkanter, och den påträffas ganska ofta vid ödetorp. Man ser även luktviol på betesmark, i lövskogsbryn och lövdungar, särskilt under ädla lövträd.

Luktviolen har ökat starkt under 1900-talet.