backruta
Thalictrum simplex
Mer information om arten

Backruta växer i torr till frisk, örtrik, naturlig gräsmark, gärna på sand eller grus. Den gör i landskapet inte intryck av att vara kalkgynnad. Däremot är den starkt beroende av hävd i form av slåtter eller extensivt bete – den försvinner vid igenväxning liksom vid hårt bete. Förr i tiden angavs ofta biotopen som slåttermark. Numera ses arten mest i betesmark; här växer den gärna vid buskage, i odlingsrösen, på renar eller i bryn, där den har ett visst betesskydd. Lokalerna bär ofta prägel av att tidigare ha varit ängsmark. Backrutan anträffas även i skogsbryn, på buskbeväxta åkerholmar och åkerrenar, i torrbackar samt på renar till mindre vägar. Någon gång står den i gläntor i gles lövskog. Växten är oftast fåtalig på sina lokaler. Endast sällan påträffas den i starkt kulturpräglad omgivning, t.ex. på trädesåkrar eller i grustag.

Backrutan har troligen minskat starkt, först genom ängarnas omvandling till åker eller betesmark, sedan genom gödsling och utebliven hävd. Den är dåligt anpassad till dagens miljöer och kommer troligen att minska ytterligare.

Första fynd

Först omnämnd i en tidig handskrift av Linné (ms 1729), ´ubique [överallt] in Smolandia´ under namnet T. minus. En bestämd lokal, Växjö Växjö, gavs först i Flora svecica (Linné 1745a) men under den benämning som användes för kustruta T. minus. Backrutan blev beskriven som ny för vetenskapen av Linné (1755) i andra upplagan av Flora svecica just från vårt landskap: ´växer i Småland på åkerkanter och sanka ställen tillsammans med pors [ad limites agrorum et in uliginosis cum Myrica].

Variation

Arten företräds i landet av tre underarter: förutom den i större delen av landet spridda ssp. simplex, vanlig backruta, finns i Norrland och Dalarna även nordruta ssp. boreale, som har bredflikiga blad, och på Öland och Gotland samt i Skåne och Blekinge smalruta ssp. tenuifolium, som har nästan trådsmala bladflikar. Större delen av det småländska materialet tillhör vanlig backruta, men det finns inom landskapet en påtaglig variation i bladflikarnas bredd. Några insamlingar har förts till smalruta även om de kanske inte är riktigt lika smalbladiga som en del av materialet från Öland.

Utbredning

Funnen i 172 rutor; tidigare uppgifter från 107 rutor. I stort ganska sällsynt, men i landskapets sydvästra, sydöstra och nordöstra delar sällsynt. – Gammal kulturföljeslagare.

Lokaler

Samtliga lokaler för smalruta.
Kalmar Kläckeberga Tegelbruket (C. A. Westerlund i S, Westerlund 1852b, som var. subtenuifolium, godkänd som smalruta av R. Hand 2000).
Mönsterås Mönsterås Dösö (5G5j 0421), torr gräsmark, några tiotal ex 1989 (ÅR, belägg i LD, bestämt till smalruta av T. Tyler).
Tingsryd Urshult 1864 (J. Nyman i LD under namnet T. simplex γ tenuifolium, godkänd som smalruta av T. Tyler).

karta