lärk
Larix decidua
Europeisk lärk
Lärk är inhemsk i Europas bergstrakter. I Sverige har arten odlats sedan slutet av 1700-talet, i början främst till prydnad men åtminstone sedan mitten av 1800-talet också som skogsträd – den är snabbväxande och ger ett formbart och rötbeständigt virke. Trädet står ofta kvar vid bebyggelse, längs vägkanter och i skogsbryn och självsår sig inte sällan.
Första fynd
Förvildning beskrevs först av Wetter (ms 1894 under namnet Pinus Larix) från Sävsjö Vrigstad och Vaggeryd Svenarum: ´Planterad under senare åren allt mera allmänt, äfven såsom skogsträd; i gästgifvaregårdens skog vid torpet Skogsdal står ett mindre träd, som med all sannolikhet vuxit upp der af sjelfsådt frö (‘tysk gran’). – Svenarum: Hubbestad, der den börjat sprida sig i skogen enl. E. B[olander].´ – En förvildad förekomst, i en slåtteräng i Nässjö Almesåkra Gödeberg, publicerades först av Hjalmar Bjurulf (1947a).
Utbredning
Funnen i 363 rutor; tidigare uppgifter från 55 rutor. I stort ganska sällsynt men ojämnt spridd: vanligare i delar av Jönköpings län och längs kusten, ovanligare längst i väster och sällsynt i sydöst. Att arten ej alltid antecknats av alla inventerare kan knappast förklara dessa skillnader. – Tillfälligt förvildad.
