Blåeld växer på soliga, glest bevuxna ställen på torr, näringsfattig, grusig eller sandig jord. Den påträffas framför allt på vägkanter (ofta i parkeringsfickor), banvallar, stationsområden, industritomter, utfyllnader, tippar samt i stenbrott och grustag. Arten odlas ej sällan som prydnadsväxt och förvildas med utkast.
Troligen är blåelden inte någon gammal växt i den småländska floran. De tidigaste fynden tycks representera dels förvildning från odling, dels införsel med barlast till hamnarna. Från och med 1800-talets mitt förekom växten i utländskt vallfrö och uppträdde då som tillfälligt åkerogräs över hela landskapet (Hård 1924). Under senare delen av 1800-talet tog spridningen fart med järnvägsbyggandet; i våra dagar sprids den även med vägtransporter. Arten ökar ännu, men i inlandet är många av förekomsterna utanför banvallarna individfattiga och tillfälliga.
Funnen i 319 rutor; tidigare uppgifter från 96 rutor. Ganska vanlig i södra och mellersta Kalmar läns kusttrakter, Växjö–Alvestaområdet samt kring Tranås, i övrigt ganska sällsynt. – Bofast sentida inkomling.