Taxasida

linnea

Linnaea borealis

L.

linnea är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

linnea är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • linnea
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Linnaea borealis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Linnaea borealis L.
Svenskt namn
linnea
norwegianBokmal
linnea
norwegianNynorsk
linnea
Finskt namn
vanamo
finlandSwedish
linnea
Danskt namn
Linnæa
Foton
Peter Ståhl
Årsunda 2013-06-21
Anders Delin
Sörjabäcken, Ovansjö 2011-08-28
Peter Ståhl
Lövgrund, Gävle 2010-07-07
Patrik Engström
Námmásj, Jokkmokks kommun 2022-07-12
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga kommun 2016-07-08
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga kommun 2016-07-08
Torbjorn Tyler
Edsåsdalen i Undersåker socken 2018-07-18
Torbjorn Tyler
Edsåsdalen i Undersåker socken 2018-07-18
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2017-06-15
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2017-06-15
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2017-06-15
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2017-06-15
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2017-06-15
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2017-06-15
Nicklas Strömberg
Ljungby, Målilla, Sm 2009-05-28
Nicklas Strömberg
Ljungby, Målilla, Sm 2009-05-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Saknas på Dalboslätten.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1733 Linnaea borealis L.

This boreal-montane species (the only species of the genus) belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 156 and map 147). Subsp. borealis occurs from W. Europe through N. Eurasia to Alaska where it meets subsp. americana (Forbes) Hult. occurring in most of northern N. America and on Greenland. Subsp. longiflora (Torr.) Hult. Is restricted to Pacific N. America.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Linnea är ursprunglig. De vanligaste växtplatserna finns i äldre, glesa, ganska torra till friska tallskogar med glest fältskikt, både på moran och kustområdenas flygsand. När linnean växer i granskog är det alltid i gammal, utglesad skog. Där finner man den ofta på eller vid större stubbar och block, i bryn mot eller direkt på skogsvägar. Någon gång kan man finna den i björk- eller blandskogar men i granåkrar letar man förgäves.

Linnean minskar genom att allt fler lämpliga växtplatser kalavverkas, markbereds och granplanteras. När flygsandsfälten i mitten av 1800-talet planterades med tall lyckades linnean, i likhet med bl a flera Pyrola-arter, att ganska snart etablera sig i den kulturskapade miljon. Neuman (1884) fann t ex arten i 30-40-åriga tallplanteringar i Ö. Karup Hemmeslöv och i Eldsberga Tönnersa. I sistnämnda område finns den ännu.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i barrskog i nästan hela området. Kända luckor endast i Mälarområdet: På fastlandet tämligen allmän-(i starkt uppodlade och/elIer lövskogsrika trakter) spridd-lokalt sällsynt; på öarna sällsynt. Från sistnämnda endast meddelad från Ängsö: "klockargården" (Hj. Karlsson enligt SAMUELSSON 1925). Okänd i det lövskogsdominerade Kungs-Barkarö. Nordlig (cirkumpolär) men tämligen vanlig ned till Skåne, varför luckorna ovan huvudsakligen får tillskrivas ståndortsbrist (eventuell brist på mark med konsoliderad mår) och ofullbordad spridning Utbredningstyp: N1.

Kan nära Mälaren (liksom i Uppsalatrakten enligt ALMQUIST 1965) också i större barrskogsområden förekomma bara fläckvis-lokalt. Ibland dock tämligen konstant i äldre, stabila skogar där, t.ex. V och NV Lundtorpet i Dingtuna(!).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läkeväxt, tre gånger nämd från Närke av Linné och ett par gånger av hans lärjunge Samzelius. Mellan Fellingsbro och Glanshammar fann Linné (1747) den ”i myckenhet”, vilket möjligen låg till grund för Samzelius (1760, ms 1758) ”på Käglan”. Gyllenhaal (ms 1774) konstaterade på sin resa genom bl.a. Kumla att linnea mellan Torp och Brånstad var mkt allm. och mellan Ormestad och Egeby var ”allm. i skogarne/öfwermåttan allm.”

Växten fanns i ”de flesta skogar i Närke” (Gellerstedt 1831) och var allm. ”isynnerhet i norra, västra och södra Närke” (Hartman 1866) vilket med undantag alltjämt gäller.

I Lerbäck växte linnea mellan Vissboda och kyrkan ”på Klockarhyttans ägor, för många år sedan” (Sernander 1891b). Andra iakttagelser styrker förekomster i alla skogar vid Sirbomark i Nysund (Broddeson ms), i barrskog i Garphyttands nationalpark (Asplund 1925), i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932), i Viby ”utom i åkerlandskapet” (Nilsson 1978) m.fl. Den var vanlig kring Multen men täml. allm. i Närkes skogstrakter (Junell 1971, 1972). Den har också setts på Vinön i Hjälmaren (B. Fredriksson).

I naturlig vegetation växer linnea i Skogsbygdens stora bäckraviner i Trolldalarna och i kalktallskogar. Växtplatser är f.ö. kalkhäll, vägkant, kolbotten, åssida, stenmur, på avsats i brotthålsvägg och på vitmossetuva i dråg.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Slankt och vekt, krypande ris. Långa, ca 1 mm tjocka, slingrande revor, som vid en närmare undersökning visar sig vara håriga. Bladen är små, runda, kortskaftade, motsatta och håriga, och har låga tänder som ej är vassa. Blommar på uppstigande sidoskott. Blommorna sitter parvis på ett högst dm-högt skaft. De är rosa, 5-taliga och koniskt klockformade. Frukt mycket karakteristisk: en glandelhårig, avlång kula bestående av en liten nöt omsluten av högblad, ofta med foderrester i spetsen.
Linnea är allmän i skog (fast ovanligare längst i söder), och går även upp på fjället.
Mogna frukter klibbas mycket effektivt fast i allt. Prova att dra ärmen i höjd med blomskaften så får du se!

Förväxlingsrisk:
Som fullt utvecklad omisskännlig.
Unga skott kan likna ögonpyrola, men den har kala blad som ej är motsatta, och åtminstone några vassa tänder.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast; därtill oavsiktligt införd med (tall-)trädplantor.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Linnea växer på frisk till ganska torr jord, företrädesvis i gammal och gles skog. Den är vanligast i ristallskog, där den ofta påträffas tillsammans med knärot Goodyera repens och grönpyrola Pyrola chlorantha. Man kan även finna den i mossrik gran- och barrblandskog samt i björkskog, där arten dock är sällsynt. Inte sällan uppträder den på väg- och dikeskanter i skogen.
Linnean är känslig för kalavverkning och försvinner vanligen snabbt från hyggen. Likaså är den brandkänslig, och redan Linné ansåg, att linnean inte växer på svedjemark: ´Min ört växte i det skogrikaste med sina tvenne lutande blommor och bevittnade, att marken ej varit bränd i mannaminne´ (Linné 1745b). Däremot gynnades troligen arten av skogsbetet, som höll borta de mera högväxta risen.
Funnen i 950 rutor; tidigare uppgifter från 290 rutor. Vanlig på höglandet, ganska vanlig i övrigt men mycket ojämnt spridd, traktvis ganska sällsynt och fåtalig. Vid kusten huvudsakligen på de större öarna. – Ursprunglig.
Förklaringen till den ojämna utbredningen kan ligga i markens tidigare utnyttjande. I det gamla ljunghedslandskapet, liksom i de trakter där svedjebruket pågick långt fram i tiden, kunde arten troligen endast överleva i brandrefugier, och dess förmåga att sprida sig utanför dessa har varit begränsad.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Linnea växer i något glesare äldre barrskogar, ofta tallskogar på sand, utan alltför mycket konkurrens av blåbärs- eller lingonris. I samma typ av skogar kan man ibland finna knärot Goodyera repens och ryl Chimaphila umbellata. Även något kalkrik och mossig ängsgranskog kan hysa växten. Rikard Sterner fann arten enstaka gånger i mossiga björkskogar. På någon aktuell lokal har skogsbete upptagits under senare tid vilken bör gynna arten då betet håller borta en del ris som konkurrerar om livsrummet.

Linnea är ovanlig på Öland och som tidigare främst funnen längst i norr, Böda sn. Arten håller sig kvar längre söderut på ön som vid Rälla tall, Högsrum sn där Sjöstrand noterade den 1850. Även i området vid Sandbergen, Vickleby sn, finns den kvar (första fynd 1970). Däremot är den inte återfunnen vid Köping tall samt Sörby tall (Gärdslösa sn). Enda tillskottet till den nedåtgående trenden är i en tallplantering på östra Öland, tyvärr finns där idag ett kalhygge. Arten är känslig för kalavverkningar då den snabbt försvinner och missgynnas därför av dagens skogsbruk. En del av de rika lokalerna i Böda sn är skyddade inom reservat. Trots att någon ändring i utbredningen jämfört med Sterner (1986) inte ses i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) bedömer vi att linnea haft en tydlig minskning då kvalitén på dess favoritmiljöer försämrats.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Företrädesvis på sand i blåbärsgranskog, ängsbarrskog, mossig granskog, dyntallskog och i Gotska Sandöns morer; även i vitmosstuvor. Linnea saknas inom stora områden på Gotland, men utbredningskartan samt andelen provrutor med linnea, 2,5 %, tyder på att den i vissa områden är relativt allmän. Linnea angavs av Johansson (1897) som ”H. o. d. … Mest i sandiga skogar”. Detta stämmer än i dag.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Linnea är framför allt en barrskogsväxt. Den växer oftast på torr till frisk mark i äldre och relativt glesa tallskogar, men man finner den också i gran- och barrblandskogar. I regel är förekomsterna ganska små. Endast i de kustnära högresta tallskogarna på norra Orust och Bokenäset och framför allt i Strömstads innerskärgård kan man finna större bestånd. Mycket ofta växer arten i sällskap med knärot och grönpyrola. I inlandet har den gått tillbaka sedan förra inventeringen, förmodligen därför att den missgynnas av modernt skogsbruk.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i äldre barrskog, föredrar talldominerad, inte för sluten skog med kontinuitet som skogsmark. Skuggfördragande och hotas av kalavverkning men även av omläggning till täta granbestånd. Minskande; vanlig endast i de östra delarna av landskapet, mindre vanlig till sällsynt i övrigt. 907 lokaler i 332 rutor (40 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, norra Asien och i Nordamerika, men där en annan underart. I Sverige hela landet med ökad frekvens åt norr. I Sörmland tämligen allmän, vanligare i de västra delarna – (50%). Linnean är en krypande dvärgbuske som föredrar mogen, äldre barrskog och finns därför numera främst i skog som föryngrats genom blädning eller kontinuerlig gallring. Arten är känslig för starkt solljus och på hyggen försvinner den i regel snabbt, men den kan klara sig i skuggade lägen vid stubbar och stenblock. Linnean är genom sitt markkrypande växtsätt känslig för konkurrens. Den gynnades därför av forna tiders skogsbete och minskar i takt med att blåbärsriset brer ut sig i skogarna efter betetsupphörande.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, mycket allmän i de norra delarna, men mindre allmän i de centrala och södra jordbruksbygderna. 532 kartblad, 1453 kvadranter.
Almq. Allestädes i de norra skogstrakterna och traktvis i nordväst; i skärgården mer eller mindre allmän till barrskogsgränsen; eljest tämligen allmän till spridd.
Linnea växer på frisk till fuktig skogsmark. Den förekommer i äldre, något luckiga barrskogar, i örtrika barr- och blandskogar, stundom av lundartad karaktär, t.ex. strandlundar, men även i magrare blockrika barrskogar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Linnean är ursprunglig. I den tidigaste uppgiften från 1720, uppgav Ahlroth växten »bland de mer sällsynta i landskapet«. Senare referenser från 1800-talet och framåt betecknar den genomgående som allmän. »Brudblomma« är ett gammalt namn för växten som använts i Ovansjö.
Följeslagarna är alla typiska barrskogsväxter. Vanligast är blåbär (60%) följd av lingon (50%), gran, skogsstjärna, kruståtel och ekorrbär. Linnean blommar efter liljekonvalj och ekorrbär samtidigt som grässtjärnblomma, kråkklöver, nyponros, ängsnycklar, näckrosor och tranbär. Blommorna pollineras mest av flugor. De gröna klibbiga frukterna sprids lätt med pälsdjur. Trots detta verkar groddplantor vara ovanliga i skogen men har noterats på hyggen.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Frön av linnea sprids genom att de häftar fast vid djurpäls. Linneaplantor med fortfarande kvarsittande hjärtblad har några gånger hittats på hygge. Eriksson (1992) har funnit fröplantor även i ostörd skogsvegetation. Det kan enligt honom ta 5–10 år innan de har utvecklats till huvudskott (rankor). När plantan är etablerad kan den skjuta 70 cm långa årsskott. Vi låter linneans huvudblomning ge namn åt en del av sommaren. Omblomning är dock tämligen vanlig, i lingonens och i början av höstfärgernas tid. Dessa sena blommor kan ha artens vanliga doft. Blomställningar med fyra blommor (i två våningar) är sällsynta. Blomfärgen varierar. Nästan rent vita blommor med svagt antydda rosa streck finns på Holmen i Storsjön, Skog, och mycket ljusa blommor har setts även vid sjön Galven i Arbrå. Frö sprids i ljungens tid. De äldsta av linneans blad gulnar på hösten samtidigt med de äldsta tallbarren och faller av, medan resten av bladen bevarar sin gröna färg över vintern. Under en torr sommar kan bladen i stället för att gulna bli rosafärgade.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Att hitta linneans gracila klockor på en skogstuva kan ge en känsla av att man funnit något ”rart”. I själva verket slingrar sig linneans bladrevor nästan överallt i barrskogen – men ofta dolda under andra skogsris. Arten gynnas av störningar i skogsrismattan och finns företrädesvis i stenig, risig eller tuvig skog. Den växer på marken i moräntallskog, ibland på tallhedar och i torr, gärna bergig, granskog. På mossklädda ytor under bergsbranter och i rasmarker kan linnean vara ensam marktäckande. I frisk och fuktig blåbärsgranskog är den typisk på uppstickande gamla överväxta stubbar, murkna lågor, rotvältor, mossiga stenar o.s.v., liksom på risfria mossytor som uppkommit t.ex. efter en förmultnad rishög eller en markstörning. Den är snabb att dominera sådan fläckar men i längden konkurrenssvag gentemot andra skogsris. I gransumpskog står linnean ofta kring trädrötter. Den förekommer även något i lövskog och blandskog, t.ex. i älvravinernas kanter. Arten koloniserar stigkanter och traktorspår men går aldrig ut på kulturmark i odlingsområden. Linnean gynnas vid röjningar och utglesningar och blommar ofta då, men den tål inte stark uttorkning på hyggen. På hyggena håller den sig till fuktsvackor bland stubbar och ris. Den är tålig för stark skugga i skog men kan även växa ganska solöppet bland block på skogssjöstränder.