fodervicker

Sedd på åtskilliga lokaler, men ej konsekvent noterad.

Fodervicker har undantagsvis odlats som foderväxt, t ex i Lillhärdal (Birger 1908b). Den odlades som egen gröda eller tillsammans med korn. Som förvildad rapporteras den av Birger (1908a) från en nu överdämd lokal i Tännäs: Låssenborg (17D 4a) och 2–3 lokaler i Lillhärdal. Därutöver kan nämnas Vemdalen i havreåker vid kyrkbyn (17D 5j, 1890, FLB i S). Arten har inte noterats som förvildad efter 1907.

Gellerstedt (1831) fann den vara en god foderväxt som väl förtjänade att odlas, men angav ingen lokal i Närke. Den odlades vid Stora Lassåna i Laxå 1904 (Anonym, LAXÅ). Hartman (1866) ansåg att den var täml. allm. men nu måste den tills vidare anses vara täml. sälls. Nutida fynd har gjorts bl.a. i anslutning till åkrar och på grusplaner, vägkanter, jordhögar. Den kommer in med bl.a. fågelfrö (Hovda 1978).

Sötvicker Vicia sativa subsp. sativa var. scotica

Den i länet vanligaste sorten till grönfoder (Jonsson 1902).

Grönvicker Vicia sativa subsp. sativa var. serotina

Grönvicker odlades vid Riseberga i Edsberg (Hedengren 1846).

Se även åkervicker Vicia sativa.

Odlades under 1800-talet och fram till omkring 1930-talet som foderväxt, då troligen ofta spridd i omgivningarna och förekommande som åkerogräs. Betecknades av Arnell (1925) som "vanlig såsom odlad och förvildad åtminstone i kustlandet". Torde även ha spritts med spillsäd och barlast. Senast noterad 1958. - 9 (7).

Sedan 1930-talet överallt sällsynt, uppgiven endast från fyra lokaler: Fellingsbro Nyckelby 1946 (Frid., ARB). Hallstahammar S Vallberga, 1 exemplar bland spillsäd 1967 (MALMG. 1970). Ljusnarsberg Nedre Tappen (LIND. 1960). Västervåla Ängelsbergs station 1947 (Almq.).

(Vicia sativa s. str.)
Status: främst fordom ofta odlad foderväxt; troligen ofta mer eller mindre tillfälligt självsådd men knappast vidare spridd, tveksamt om någon gång bofast och numera ytterst sällsynt. Först uppgiven 1835 från Stiby (anonym det. PLa i LD).
Förändring och hot: osäkert. I äldre tid mycket ofta uppgiven men under senare år omvärderad varför många äldre uppgifter med dagens definition troligen skulle föras till stor sommarvicker V. s. subsp. segetalis.
Kommentar: B, granskare PLa.

Fodervicker har i Europa en lång historia som kulturväxt. I Skåne odlade man den i mitten av 1700-talet: dels blandade man fröna med säd till bröd, dels användes de gröna delarna till hästfoder (Linné 1751). I Småland odlades den i Vaggeryd Hagshult Packebo i början av 1800-talet ´under namn af Lins, och är ett mycket lönande säde, och mycket smakelige stufvade´ (Forsander ms 1810). – Som foderväxt kom den inte i mer allmänt bruk i Sverige förrän under 1800-talet; odlingen upphörde i mitten av 1900-talet. Dessutom har växten förekommit som åkerogräs, förmodligen sedan mycket gammal tid.

Få av de äldre uppgifterna är försedda med användbara uppgifter om biotop. Men de som finns ger en intressant bild av fodervickerns förekomst i Småland. Från 1700-talet finns endast en uppgift om fodervicker (primäruppgiften) och den gäller förekomst som åkerogräs. Från tiden 1800–1850 finns 5 uppgifter om fodervicker som ogräs, 1 som odlad; från 1851–1900 1 som ogräs, 1 som odlad, och från 1901–1950 1 som ogräs, 9 som odlad (och förvildad). Visserligen har man att räkna med risken att tidiga litteraturuppgifter om V. sativa inte gäller ssp. sativa utan ssp. segetalis, men beskrivningarna i 1800-talets och det tidiga 1900-talets floror var adekvata, och äldre herbariematerial är sällan felbestämt. Man vågar nog därför fastslå att fodervicker i Småland tidigt förekom som ett åkerogräs, utan koppling till den senare odlingen som foderväxt. Detta hävdas även av Almquist (1949, 1965) för Dalarna respektive Uppland; i de provinserna är förhållandet klarare, eftersom stor sommarvicker ssp. segetalis inte förekommer spontant där.

Hård (1924) angav att fodervicker som ogräs främst förekom i vårsäd, framför allt havre. Den utgör i mycket en parallell till ogräsformen av foderärt Pisum sativum var. arvense.

Fodervicker är en gammal kulturväxt som härstammar från Medelhavsområdet. Den har odlats som grönfoder till kreaturen och även såtts tillsammans med havre för att öka skörden. Det mjöl som kunde malas av fröna blandades sedan i brödbaket. Redan Linné noterade växten under sin öländska resa men fodervicker förefaller inte ha varit vanlig på Öland och det finns endast en handfull belägg i de offentliga herbarierna. Ahlqvist anmärkte i sin flora över Runsten 1815–17 "i grödor här och där", samma omdöme som Sjöstrand ger 1863 "åkrar h. o. d.". Rikard Sterner såg den själv i fem socknar, främst på sydöstra Öland. Den sista noteringen gjorde han 1933 vid Triberga, Hulterstad sn. Det finns några uppgifter i modern tid, senast 1998, men i brist på belägg kan uppgifterna inte anses säkra.

Gammal kulturföljeslagare, förr bofast, numera utgången.

Gammal gröda, förr även förvildad (troligen mer eller mindre tillfälligt).
Uppgifter från 1700-talet (från Gotland; även från övriga Sverige, t.ex. Linnæus 1755) beskrev fodervicker som en åkerväxt. Odlingen av fodervicker tycks på Gotland ha tagit fart först en bit in på 1800-talet (Johansson & Larsson 1996). Under andra hälften av 1900-talet avtog den, men fodervicker odlades ännu år 1990 tillsammans med säd i Hangvar.

Johansson (1897) angav fodervicker som ”Täml. allm.”; troligen kan stor sommarvicker ha ingått i hans underlag. Förhållandena under 1900-talet känner vi dåligt, men förvildad fodervicker har säkerligen avtagit parallellt med odlingen.

Kulturform av stor sommarvicker. Vid 1900-talets början odlades den ettåriga fodervickern allmänt som grönfoderväxt. Numera odlas den knappast alls men tycks ibland vara tillfälligt utkommen med frövaror på åkrar och skräpplatser.

I Sverige odlad som foderväxt.