rundhagtorn

Hudiksvall Hudiksvall (BRS enl. Wiström 1898);
Söderhamn Bergvik 1900 (KGS i SÖH); Söderhamn 1905 (YNI i SÖH); Hällmyra, 67976 15677, vägkant 2008 (ÅÅG).

Gammal bofast art.

Rundhagtorn är ursprunglig men i någon mån även planterad. Den växer i lundartad vegetation på ganska näringsrik och ofta lerig mark, främst i fuktiga men ibland även i ganska torra miljöer. Typiska växtplatser är hasselrika lövridåer mellan bergbranterna och dalbottnarnas odlingsmark samt jordbruksbygdens lövdungar, bäckdalar, alkärr, märgelhåle- och lertagskanter. Dessa ståndorter ingår ofta i natur- och kulturbetesmarker.

Mälarområdet, främst Östra delen. Än mer värmekrävande än föregående och följande arter (absolut Nord-gräns i Uppsalatrakten). Utbredningstyp: S12.

1174 Crataegus laevigata (Poir.) DC.

Syn.: C oxyacantha auct.

Total range of this European species is represented by two subspecies (Fl. Eur. 2/1968, p. 74), viz. subsp. laevigata, mainly in the W. part of the range and in the lowlands, and subsp. palmstruchii (Lindm.) Franco, mainly in the E. part and in the mountains. A reappraisal of the status of C palmstruchii Lindm. Is published by J. Byatt in Bot. J. Linn. Soc. 71/1975, p. 127ff. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 210.

Trädet växer i ädellövvegetation i glesa lundbryn, hagar och på kalkberg. Möjligen är det den här växten som Gyllenhaal (ms 1774) såg i ”kalkmylla... imellan Sätterböle och landswägen ifrån Skyllerstad Sörby til Swinwad” och som floraförfattarna noterade i 1800-talets lövängar (jfr Wahlenberg 1831).

Larsson 1859.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling.
Kommentar: ej alltid så lätt att skilja från taxa tillhörande C. monogyna coll. och hybrider med dessa varför en del felbestämningar torde förekomma. Störst förväxlingsrisk föreligger med former av hybriden rund- × spetshagtorn C. laevigata × rhipidophylla, men dessa hybrider har mer eller mindre smalt triangulära och spetsiga foderblad som är 1-2 gånger så långa som breda och frukten har ofta kantiga utväxter vid basen. Vidare är bladen hos dessa hybrider mer eller mindre tydligt sågtandade (enl. KIC).

C. oxyacantha
Rundhagtorn växer på varma platser på frisk eller torr, näringsrik jord helst i ljusöppna lägen. Liksom andra hagtornsarter är den vanlig på betesmarker, där den på grund av sin beväpning undviks av djuren och tillsammans med slån Prunus spinosa, rosor Rosa, björnbär Rubus och en del träd och buskar kan bilda ogenomträngliga snår. Rundhagtorn växer också i gamla slåtterängar, i lövskogsbryn, på åkerholmar och liknande. Den ingår i buskskiktet på ekbackar och i annan gles, öppen lövskog, men går i tätnande skog under på grund av ljusbrist. Arten odlas som prydnadsväxt och ses ibland stå kvar vid ödetorp. En del förekomster, särskilt i västra Småland och mellersta Kalmar län, beror förmodligen på förvildning.

Rundhagtorn är tillsammans med hassel Corylus avellana vanlig i de öländska ädellövskogarna och lundarna. När skogsbetet upphört eller efter avverkningar utvecklar rundhagtorn svårforcerade snår som kan få den mest energiske inventerare att tveka. Rundhagtorn växer även i hässlen, kanten mot skogskärr, skogsbryn, vägkanter och åkerrenar. Ibland ses växten i öppen betesmark där det främst växer längs stenmurar eller i odlingsrösen. Även klapperstensvallar, landborgsbranter, karster, planterade alvardungar och tallskogar kan hysa rundhagtorn.

Rundhagtorn är vanligt och spritt över större delen av Öland. Mittlandet, västra kustskogen och västra stenkusten hyser flest förekomster. Glesare är det på Stora Alvaret och i östra sjömarken där det främst växer i buskrika marker eller mindre träddungar. Inom delar av de fattigare barrskogarna längst upp i norr, Böda sn, är fynden också glesare. Rundhagtorn har troligen till viss del gynnats av minskande skogsbete.

Rundhagtorn har blommor med 2–3 stift, glansiga blad med rundade flikar där de nedersta sidonerverna är framåtböjda. I Sterner (1986) nämns gulfruktiga buskar men det är inte noterat under vår inventering.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Rundhagtorn växer i vitt skilda biotoper: ängen, igenväxande lövdungar, ängsbarrskog, skogsbryn, hällmark, öppen ängsmark; även körvägskanter samt dikes- och åkerrenar. Den bildar, tillsammans med främst slån Prunus spinosa, ofta ogenomträngliga snår (tynne) i obetade marker. Rundhagtorn är, som framgår av den höga andelen av provrutorna, mycket allmän på Gotland och är den vanligaste arten i släktet. Under Projekt Gotlands flora är den noterad från Sundre till Fårö, men den är ej känd från Gotska Sandön.

Rundhagtorn växer på ganska näringsrik mark i buskridåer och skogsbryn, i igenväxande hällmark och naturbeten, men också inne i inte alltför tät ädellövskog och blandskog. Den hör till de arter som i Bohuslän har en tydligt sydlig utbredning.