sjögull

Sjögull är en flytbladsväxt som förutom i Varberg inplanterats vid laxodlingsanstalten i Laholm, dock ovisst vilket år. Den har sedan självspritt sig till Lagan, där den nu är bofast på flera platser i vassarna från Laholm till mynningen (SEJ, YJ).

Arten härstammar från Kanada och de första inplanteringarna i Sverige gjordes under slutet av 1800-talet i Bergslagen (Eckerbom 1940).

1511 Nymphoides peltata (Gmel.) O. Kuntze

This species has a wide, partly discontinuous distribution in Eurasia. It has ben introduced and naturalized in Scandinavia and the British lsles as well as locally in southeastern N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 348.

Vattenväxt, lik gul näckros vid hastigt påseende, prydnadsodlad och förvildad i Väringen och Arbogaån från 1930-talet. Nu allm. mellan Väringen och Mälaren, delvis dominerande, gynnad av näringstillförseln från sjöns och åns omgivningar.

Sedan arten införts till Danmark (Andersson 1906 s. 96) förespråkades ”försök med inplantering i näringsfattigare sjöar af den bekanta vattenväxten” i Örebro län (Montgomery-Cederhielm 1913). Förslaget klingade ohört, men åtgärden var redan genomförd. Eckerbom (1940) berättade om inplanteringar från Kanada till Bergslagen genom fiskerikonsulent F. Trybom på 1880-talet. Utsättningen gjordes i en Norabäck med kraftig tillväxt redan första sommaren.

Genom inplantering i Väringen 1933, av Eckerbom själv, spred sig växten snabbt i sjön genom groende växtdelar från insatt slåtter. Stora bestånd sågs i Väringen (Sjöberg 1951). Anton Jansson gav i Nerikes Allehanda (1955-09-17) en presentation av sjögullet, och avslöjade att ”den falska, kanadensiska näckrosen” ursprungligen härrör från sydligare delar av Europa. Han berättade också om Frövi köpings vedermödor vid deras ”korståg mot växten”.

Arten utvecklades snabbt i Väringen. Sjögullet täckte 1959 omkr. 10,9 hektar av sjön, 1981 mer än 50 hektar (Roseen 1970a, Löfgren 1976, Södergren 1981). Nedom Torpstång i Götlunda siktades sjögullet 1970 (Roseen 1970a, Janzon 1972). Den ansågs vara allm. i Arbogaån kring Ringabyholmen 1975 (Ekholm 1978). I Arbogaån mellan Sjömosjön och Åtorp fanns 32 bestånd 1976 täckande ca 2 000 m². 1984 sågs 84 bestånd och bladutbredningen inom samma avsnitt var ca 60 000 m² (Löfgren 1976, ms 1985, ms 1993a). Sjömosjön täcktes till 90 procent av sjögull 1988.

Bekämpningsmetoderna i Väringen har varierat. På 1950- och 1960-talen prövades rotkultivering samt både slåtter och besprutning (Roseen 1970a, Wikberg 1967) utan kvarstående effekt. På privat initiativ skedde slåtter, exempelvis i Närkedelen av Väringen vid Gäddviken 1993, men alla sådana åtgärder har hittills krävt fortsatta insatser för att fritt ytvatten skall bibehållas.

En sammanfattning över sjögullets förekomst och utveckling frånVäringen till Mälaren 1933–1993 gavs av Löfgren (ms 1993a, jfr Larsson & Willén 2006).

För nuvarande ymnigt i Väringen samt i Arbogaån nedströms denna, mer eller mindre sammanhängande till Säterbo; östligast ovan och nedan Kungsörs broar vid åmynningen. En känd lokal i V. Bergslagen, troligen densamma som Eckerboms ovan: Nora N: Lillsjön, "nu ett tusental exemplar" i sjöns N-del (ROSEEN 1972). Stadd i spridning; närmast att förvänta i V. Mälaren. Utbredningstyp osäker.

Sjögull har planterats in i ett antal sjöar. Den finns kvar som naturaliserad i två av dem. I den ena, Rotviksvatten, har den funnits sedan länge och tycks ha stabiliserat sig. I den andra, Grindsbyvattnet, sprider den sig snabbt.

Sjögull introducerades i Sverige under slutet av 1800-talet, först i Västmanland (Eckerbom 1940). I Sörmland är den förmodligen ursprungligen utplanterad i sjöar eller åar. På lokalen i Gryt växer sjögullet i en klarvattensjö på grunt vatten. Spridning sker via flytande växtdelar. Arten kan bilda stora bestånd genom vegetativ förökning medelst jordstammar. Artens historia i Arbogaån har berättats av Malmgren (1982).

Europa, Asien samt införd i Nordamerika. I Sverige inplanterad eller förvildad på enstaka platser i de södra och mellersta delarna.