skogslind

Inhemskt träd, även prydnadsodlat, med spridd–allm. förekomst, delvis beståndsbildande men mest i små grupper eller fåtalig. Att linden växte vild i Lerbäck markerades särskilt av Sahlstedt (ms 1825) och Robson (1833). När Törneros (1833) reste mellan Läppe och Lännäs noterade han linden, men sade inget om odling eller förvildning.

Lind har anmärkningsvärt många lokaler, 55, i Viby (Nilsson 1978). Från Hammar rapporterade Segerström (1932) 10 och i Svennevad såg Kjellmert (1947) 6 lokaler.

Den har noterats i naturlig vegetation i Trolldalarna i Kilsbergen och i liknande miljöer på många håll längs Skogsbygdens block- och klapperrika förkastningsbranter. Andra växtplatser är rösen på åkerholmar och stränder, i lövlundar på öar i Hjälmaren och Vättern m.fl.

”I Sundbo härad, i trakterna närmast Vättern samt å öar i denna sjö finns rester av spontan... samt skogslind” (Eckerbom 1951b).

Större bestånd, delvis betecknade som ”urskogar” förekommer på flera håll, dock inte vid Herrfallsäng i Hallsberg: ”... enligt Gellerstedts och Hartmans floror, jag har inte... upptäcka ett enda ex.” (Jansson 1931). Ursprunget hos vildväxande lind kan ifrågasättas. ”Det är troligt att de gamle här och var planterade lind för att trygga sina behov.” (Romell 1943). Tankeväckande är också att linden sågs i en lövängsrest 191 m.ö.h. vid Ramshults gård i Tiveden (Sernander 1933).

Lind uppträdde på sin höjd sporadisk under Ancylustid, för omkr. 8 300 år sedan (Bergström 1960, Post 1909a). Havsnivån låg då ca 90 m över nuvarande yta. Arten förekom rikast under atlantisk värmetid för omkr. 7 000 år sedan då den dominerade tillsammans med eken.

Gammal bofast art.

Lind är ursprunglig i bergbranter, där den vanligen växer i sprickor och klyftor, samt i sluttningar med lövblandskog, helst på stenig/blockig mark och ofta i solvarma lägen. I dungar och bryn, på åkerholmar och rösen i anslutning till åkrar och betesmarker kan den vara både vild och planterad. En avvikande växtplats finns i Harplinge Haverdal, där flera träd av växlande storlek ingår i lövblandskog på inlandsdyner. Linden är ofta planterad vid gårdar och i liten skala som skogsträd.

Förr användes linden som vinterfoder, särskilt till får. Träden hamlades, dvs man sågade av grenar och kvistar och torkade dem med lövet sittande kvar. På nordsidan av Brattås i Stamnared finns en lindskog där träden fortfarande bär spår av hamling.

Myrin 1832.

Allmän på öarna och i lundbygder, för övrigt tämligen allmän i Mälarområdet; högre upp spridd-tämligen sällsynt. I Skogslåglandet och Bergslagen ofta på ståndorter med edafiskt och ibland lokalklimatiskt gynnsamma förutsättningar. Som helhet dock tämligen klimatokänslig i hela området (Guldsmedshyttan: Hällaboda ca 295 m.ö.h., Hjulsjö: Hasselkullen ca 320 m osv.). Utbredningstyp: S1.

En uppgift hos ERIKSS. (1967a), att linden vore allmän i Ramnäs, tycks överdriven.

Stora träd: Vildväxande träd i Mälarområdet ej mätta systematiskt. Bland grövre exemplar kan nämnas Billingens i Kolbäck största lind: 406 cm i "omkrets" 1974 (S. MARKL. 1975b); ytterligare nio på Billingen med mer än 1 m stamdiameter (a.a.); tre i Ekuddens lund i Västerås-Barkarö: 251, 208, 202 cm i omkrets 1,3 m ö.m. 1973(!). I Medåker S: Röfors tre spontana träd med omkrets i "brösthöjd" om 478, 316, 315 cm 1973 (S. MARKL. 1976a; LÖFG. 1981). Ett ensamt träd i Gunnilbo: Torebo var 1 m/diam/1,3 1975 (MALMG. 1976: Sk 34). I Övre Bergslagen hade en lind S Hyttnäs i Ljusnarsberg, växande tillsammans med yngre lindar i övergivna slåttermarker i sluttning mot Lilla Krigstjärn, en omkrets av 225/1,3 1976(!). Kanske samma träd som nämns av ECKERBOM (1951): "--- bergsman Erik Aronsson har sålunda berättat för mig att hans fader, Karl Aronsson till Hyttnäs, en dag då hans barn voro små, tog dem med sig ned i gårdens närmaste sloghage och där 'kringhögg' en rak lindtelning. Den linden är nu ett stort träd ---."

Uppgifter som är felaktiga eller ej kunnat bekräftas finns från Nordingrå Dalsberget = Stordalsberget i socknens  V del  ("enl  uppg" Arn. 1918, lokal  förväxlad med Dalsberget på Rävsön av And. & Birger  1912); Omneberget (Åslund 1878). Vibyggerå vid bäcken från Hemtjärnen till Käxed (enligt uppgift till Skotte 1920). Nätra i sluttning N Kälaviken (enligt uppgift till Hberg 1938). Bjärtrå "nyupptäckt lokal i Bjärtråberget" (Bartler 1971), sannolikt föreligger något missförstånd. Alla förekomsterna har förut redovisats av Mascher (1978a). -5 (2).

1301 Tilia cordata Mill.

This species is restricted to Europe and adjacent parts of Asia. The hybrid with T. platyphyllos Scop. (no. 1300) is frequently cultivated (T. vulgaris Hayne), more so than T. cordata, also outside the natura! area of distribution. E of the range this species is replaced by T. sibirica Fisch. (syn.: T. cordata var. sibirica Maxim.), indicated by circles on the map. In E. Asia there are other closely related taxa, for instance, T. amurensis Rupr., T. taqueti C. K. Schn. and T. japonica (Miq.) Simonk. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 281.

Skogslind
Lind växer på frisk, gärna blockig och stenig mulljord, särskilt i anslutning till näringsrika bergarter, ofta i kontakt med rörligt markvatten och helst i varma lägen. Den växer enstaka i ädellövskog eller bildar små bestånd. Exempel på växtplatser är berg- och rasbranter, blockmark och bäckdalar. Lind är också vanlig och karakteristisk i de lövlundar som har utvecklats vid de gamla slåtterängarnas igenväxning och som särskilt finns på sluttande mark eller på kullar i byarnas närhet. Man ser den ofta i odlingsrösen.

De flesta äldre lindar i Småland är präglade av lövtäkt (hamling). Lövbärande kvistar och grenar skördades under sensommaren, torkades och utgjorde en viktig del av djurens vinterfoder. Lövtäkten skapade lågstammiga träd med rund och kompakt krona, som bidrog till att ge ängarna den önskvärda växlingen mellan ljus och skugga. Lindens bast användes till rep, snören, korgar, skor och mattor, och lindveden, som är vit, mjuk och lättarbetad, var ett bra slöjdvirke. Lindblommorna utgör en rik honungskälla.

Med tanke på lindens stora användbarhet är det troligt att en del lindbestånd avsiktligt har anlagts. Men ännu vanligare var det nog att man sparade och gynnade linden på platser där den redan fanns. Som vårdträd var linden mycket uppskattad. Linden har också planterats som prydnadsträd, fristående såväl som i alléer.

Örtfloran i lindbestånd brukar vara rik. Under lindar söker man sällan blåsippa Hepatica nobilis förgäves, och ganska ofta finner man där lite ovanligare lundväxter som underviol Viola mirabilis, lungört Pulmonaria obscura och storrams Polygonatum multiflorum. De gamla, ofta ihåliga lindarna ger dessutom livsutrymme för en mångfald svampar, lavar och vedinsekter liksom för hålbyggande fåglar.
Linden var före granens och bokens invandring betydligt vanligare än nu. På grund av att den gynnades i lövängsbruket har den kunnat överleva in i vår tid på ganska många platser.

De flesta större lindbestånd är mycket gamla. Arten har svårt att föryngra sig genom frön: självsådda fröplantor är sällsynta och uppträder bara efter mycket varma somrar följda av långa höstperioder med varmt väder. Äldre lindbestånd utgör följaktligen en miljö med lång kontinuitet och är därför skyddsvärda.

Märkesträd. En av Sveriges grövsta lindar finns i Sävsjö Hjälmseryd (6E4g 1001); den mätte 9 m i stamomkrets år 2005 och bedömdes vara åtminstone 500 år. Tyvärr blåste en större gren ner 2004 varvid stammen skadades. – Ett annan grov lind finns i Västervik Västervik Segelrum (6,66 m i omkrets år 1999).

Skogslind växer på frisk, mullrik och gärna stenig mark. Den planterades också förr som gårdsträd. Skogslind växer med enstaka träd insprängda i ädellövskogar, hässlen med skogsek, annan lövskog och rikare barrskogar. Skogslind kan även växa i vägkanter och åkerrenar där den ursprungligen varit planterad men sedan spridit sig självständigt. Gamla träd kan bära spår av hamling.

Skogslind växer av lätt förståeliga skäl mest inom Mittlandet och den västra kustskogen i utpräglade inägoskogar som förr var lövängar. Även i rikare skogar i de nordliga socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs) hittar man en del skogslind. Numera återfinns arten på ett par ställen på sydöstra Öland där det troligen rör sig om ursprungligen planterade träd. Skogslind hittas idag i fler socknar än som anges av Sterner (1938) vilket delvis kan förklaras av den tilltagande beskogning som skett av Öland. Å andra sidan har flera rika bestånd avverkats i relativt sen tid. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Nord och nordost om Karlevistenen, Torslunda sn, finns flera mindre träddungar med rester efter grova lindrunnor som är nedhuggna i relativt sen tid. Där finns även en rik fröföryngring av skogslind. Kanske är några av dessa dungar en rest av planterade lindar som använts som "bastskog" (se nedan)?

Skogslind är insektspollinerad och blommar sist av våra vilda, svenska lövträd (från andra halvan av juli). Förutom att producera lindblomshonung har trädet flera andra användningsområden. Träslaget är mjukt, gulvitt, lätt att skära och skulptera i. Av basten, som sitter under barken, kan man tvinna rep som var mycket användbara i det gamla bondesamhället. Därför planterades skogslind (bastskogar) för att säkerställa tillgången. Lindkol används av konstnärer. Torkade lindblommor ansågs förr verksamma mot diverse krämpor och Medicinalstyrelsens materielnämnd betalade bra för varan ända in på 1940-talet.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig, även förvildad.
Lövskog, ängen och klintmiljöer; dessutom spridd från odling – skogslind är ett vanligt alléträd – till vägkanter, banvallar, tippar, grustag och liknande. Under inventeringsperioden funnen i naturlig miljö på 12 lokaler (i 13 km²-rutor). Övriga rapporterade fynd (29 km²-rutor) avsåg förvildad skogslind; av dessa gällde fem småplantor i alléer. Johansson (1897) angav skogslind som ”Sälls.” med bara 12 namngivna växtplatser. Ökningen i frekvens sedan dess beror nog helt på förvildning.

Lind växer på torr till frisk, näringsrik mulljord i stenig och blockrik lövskog. I randskogarna nedanför bergbranterna intill de uppodlade dalgångarna växer linden i regel högt upp i sluttningen eller branten, ofta som ett knotigt, mycket gammalt träd med flera stammar, varav en del är döda. Den sprider sig i regel med stubb- eller rotskott, men allt oftare ser man lindplantor, som uppenbarligen grott ur frö, i glesa skogar långt från vuxna lindar. Lindbast har använts till reptillverkning och kanske detta har bidragit till att lindar planterats eller sparats. Förr planterades den som vårdträd samt i alléer och i städernas parker. numera är den där ersatt med parklind. Sedan förra inventeringen har linden ökat i området kring Bullaren.

Linden anses ha vandrat in under värmeperioden (atlantisk tid) för omkring 6500 år sedan. Littorinahavets nivå var då ganska konstant 70–80 meter över nuvarande havsnivå. Det mesta av lindens spridning har sannolikt skett under denna tid och de närmast åtföljande årtusendena. En stor del av nutidens lindar är alltså relikter från denna period. Lindbast användes förr till reptillverkning och »bastträ« är ett gammalt namn för lind som förekommit i Ovansjö. Arten har knappast nyttjats för lövtäkt i någon omfattning, i vart fall finns inga kända lindar som bär spår av hamling i landskapet.

Linden föredrar klimatiskt gynnsamma växtplatser med god ljustillgång och genomsilande friskt vatten. Typiska lindlägen är blocksamlingar, små branter, forsomflutna öar och kantzoner vid naturliga gläntor. Blocken bidrar till en utjämnad temperatur med liten frostrisk, men ger också något skydd för konkurrens från skuggande granar. Arten kan växa torrt på klapper och även ganska fuktigt – till och med i sumpskog.

Många lokaler är kalkpåverkade lundmiljöer med synnerligen rik lundartad flora. Lind är en av de bästa signalarterna bland kärlväxterna för värdefulla skogsmiljöer i landskapet. Många lindar har helt i onödan gallrats bort av skogsbruket. Om arten inte så envist skjutit stubbskott skulle den troligen ha varit i det närmaste helt utrotad som vild. Trots att linden behöver ljus för att utvecklas är den mycket skuggtålig och kan svälta sig igenom en hundraårig granskogsfas med några krypande grenar.

Den vanligaste följeväxten är gran (41%) men nästan lika vanlig är liljekonvalj följd av piprör, rönn, stenbär, vitsippa, blåsippa och asp. Linden blommar i juli samtidigt med rödklint, ullig kardborre, vägtistel och knärot.

Blomqvist & Börjars (1980) skrev att fröplantor av lind hade insamlats i Lindefallet i Enånger för plantering i Arboretum Valls hage i Gävle. Fröplantor har däremot inte hittats under vår inventering. Anledningen till att fröplantor är svåra att finna i Hälsingland är att det måste vara mycket varmt under blomningen för att pollenslangarna ska kunna växa ner till ägget och göra detta grobart (Pigott & Huntley 1981). Lindfrön som bildas i Hälsingland tycks inte vara grobara.
Överlevnad och nybildning av skogslind i Hälsingland är i vår tid vegetativ. De fåtaliga stammarna kommer från förgrenade och långlivade jordstamssystem, som oftast ger upphov både till grövre stammar och klena skott under knähöjd. Om en stam kapas kommer snart nya skott från stubben eller dess närhet och denna nybildning kan vara kraftfull ända uppe i norra delarna av landskapet. Tjugotre år efter avverkning av en lindstam med 30 cm diameter 320 m ö. h. i Älvåsbäckravinen i Hassela hade en knippa med ett tjugotal stammar kommit upp i ungskog av gråal och björk. Den grövsta stammen hade 14 cm diameter. Zetterstedt (1842) rapporterade en fem alnar (3 m) hög buske på ett svedjeland i Skansberget i Kårböle. Det är tydligt att lindförekomsterna i landskapet är gamla, med jordstamssystem som är mycket äldre än de stammar som står där i dag. Jordstamssystemen är dock inte vidsträckta som aspens och spridningen i sidled obetydlig. Lindarna vi ser i dag förefaller vara vegetativa överlevare från en varmare period och alla står i miljöer med mulljord och i vegetation med inslag av sydliga arter. De flesta lindar som påträffas i skogen är klena. Den grövsta linden i sydsluttningen på Järvsö klack är 40 cm i diameter. Grova stammar, upp till 76 cm diameter, finns bara i Lindefallet i Enånger.
På många av dagens lindlokaler finns enstaka träd eller små grupper av stammar, som kan undgå upptäckt på grund av sin likhet med grenfria granstammar, men ibland uppmärksammas på grund av de låga bladiga skott som finns i omgivningen. De grövre stammarnas blad sitter högt och ses bara vid noggrann granskning av krontaket. Ibland har nedfallna blad avslöjat arten.
När björkarna är ljusgröna börjar lindens knoppar spricka upp. En vecka senare har lindbladen utvecklats, men knoppfjällen sitter kvar, lysande brunröda. Lindens blad hör till de av tamdjuren mest eftertraktade. Efter att björk, asp och lönn har gulnat och rönn rodnat är lindbladen fortfarande gröna. De övergår sedan i brunt.
Linden blommar i mjölkens tid. Blomningen är kort, men kan vara intensiv på planterade lindar som står öppet. I skogen är blomningen svårare att se eftersom kronorna sitter högt. Frukter har dock setts både i Ranungsbergets sydbrant i Ljusdal och i Stora Bollebergets nordbrant i Bollnäs.
Lind har liknande utbredning och ståndortskrav som lönn, men är sällsyntare. Arterna växer ofta tillsammans och har tydligen förväxlats. Rimligtvis är det inte utseendet som har förväxlats utan namnet. SAOB anger som synonym till lind även lin, skogs-linn, linneträ. Det betyder trädet varav man får flätvirke (bast). Både linn och lönn torde ha kunnat uttalas som lenn. Det finns en Lenntjärn i Ljusdal, nära Gröntjärn, där det växer lönn – långt från andra förekomster av bägge arterna liksom vid Lenåsen i Nianfors. Vid Lentjärn nära Ängebo i Bjuråker och Lönnberget (=Snedkullen) i Jättendal växer däremot lind. Den sedan 1800-talet kända lokalen för både lind och lönn, Lindmoran i Ljusdal, har också gått under namnet Lönnmoran. Det finns lönn men inte lind vid Lindbäcken mellan Lindbäckstjärn och Västersjön, Los, och vid utloppet från Lindstasjön, Färila.