stagg

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

Stagg är ursprunglig men starkt gynnad av slåtter, bete och tramp. Den växer i hårda och sega tuvor på näringsfattig, torr till fuktig naturbetesmark och slåttermark men ofta även i fastmarkskanter mot kärr och utmed stigar i glesa skogar. Vid riklig förekomst bildar staggen marktäckande, säreget ”lurviga” mattor.

363 Nardus stricta L.

This species is mainly restricted to Europe. The populations on Greenland and in eastern N. America may not be indigenous (except Newfoundland?); cf. Hultén, Amphi-atl., p. 120. The present distribution is amphi-atlantic (op. cit., p. 120 and map 101). It has been introduced into New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 57.

Möjligen inhemsk kärrväxt (jfr Malmgren 1982), under århundraden gynnad av ängs- och betesbruk, nu allm. i frisk ängs- och hedvegetation i Skogsbygden men starkt avtagande på Närkeslätten. I Kilsbergen sågs 28 lokaler inom 6 km² i Garphyttetrakten (Löfgren 1994), i Rinkaby 7 lokaler i den noggrant genomsökta socknen (Nilsson 1986). I naturlig vegetation växer stagg på skogshällar, i bäckraviner, kärr, dråg, bäckomgivningar och vid stränder på vitmossor, sand eller torv.

Förr fanns den ibland i Mellansvenska myrodlingsvallar (Tolf 1903). Av nutida växtlokaler dominerar kvarvarande hagar, skogsstigar och -vägar där bestånden ibland är 100-tals m långa. Den har setts i kraftledningar, åkerrenar, ekhagar, på hyggen, ödetomter, ljungmarker etc.

Stagg har uppdagats i små rester av forna slåtterängar, exempelvis vid Storsjön i Knista där ängen slogs t.o.m. 1936 och bruket återupptogs 1974 (Hallin m.fl. 1992b) och vid Hyttebacken i Kil där slåttern aldrig upphört. Särskilt i södra Närke finns ännu hagar där stagg växer talrik och delvis är dominerande (Hallin).

Först uppgiven av Unaeus (1694): "vidare är det andra, vilka anse att upphov åt namnet [Härjedalen] givits av ett slags gräs, av inbyggarna kallat hära, som är snarlikt en art av starr men mindre och av blekare färg och växer i en sådan ymnighet, att inbyggarna med detta gräs kunna fylla de största lador." Jfr också Modin (1911). Denna härledning av landskapets namn bör nog inte tas alltför allvarligt.

Allmän i Bergslagen; allmän-tämligen allmän i Skogslåglandets skogsbygder, avtagande mot övergången till Mälarslätten. På denna spridd-sällsynt Inga uppgifter från Björksta, Dingtuna, Fellingsbro S, Irsta, Kärrbo, Lundby, Näsby S, Rytterne, Skerike, Skultuna S, Sankt Ilian, Säby, Tortuna, Västerås-Barkarö, Ängsö. I vissa andra delområden kan ske utgången, t.ex. på enda lok. i Badelunda: Hamre, fuktäng [väl nu förstörd] 1927 (Eskil Alvén, ALV) -31 (H. Belin, UPS). Flera skäl till uttunningen: undviker områden med mycket näringsrik mark, gynnas av länge kvarligg. snötäcke (OBERDORFER 1962) och hög nederbörd, missgynnas av motsatsen. Utbredningstyp: N1.

WALLS (1852) och Iverus (1877) utsagor, att den vore allmän i hela Västmanland, måste ha varit överdrivna.

Perenn, tuvbildande graminid. Bildar karakteristiska, 1–3 dm vida tuvor med en bred, hård, underjordisk “sockel” bestående av mycket tätt packade, lodrätt stående skott med slidor. De mycket smala (0,5 mm) bladen är hoprullade och borstlikt styva, och strålar i princip ut radiärt. De vrider sig dock, så att tuvan ser ut att ha vridna virvlar av blad (“trollfrisyr”). I tuvans kant viker sig bladen 90 grader intill slidan och spretar vågrätt utåt. Tuvorna ser ofta grågröna och döda ut. Stråna är upp till 3 dm långa, och har i överst en ca 10 cm lång rad av ensidigt riktade, spetsiga småax. Småaxen ligger först an mot strået, men spretar så småningom ut och riktar sig mer eller mindre spiralvridet.

Stagg är ojämnt utbredd, men i många trakter mycket vanlig på mager mark, oftast fuktig. Ses gärna i ängskanter, men även i skogsgläntor, på stränder, fukthed etc,. långt upp i fjällen. Sprids lätt med betande kreatur, även med renar. Tuvorna blir mycket gamla. Långa, ringlande rader av staggtuvor i skogen visar var det en gång i världen har gått en stig.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig när den har strån. Andra gräs med tätpackade tuvor har radiärt utstrålande slidor, stråna är ej abrupt vikta i tuvans kant, tuvorna är ej “vridna”, och blomställningen är en vippa.
Fårsvingel (Festuca ovina) har mjuka blad.
Sandsvingel (F. polesica) (sällsynt kustväxt i sydöstra Götaland) har hårda blad, men de är något grövre.
Borsttåtel (Corynephorus canescens) (nära kusten i södra Götaland) har korta, ärganlupna blad och rödaktiga bladslidor.
Borsttåg (Juncus squarrosus) (huvudsakligen sydvästra Sverige) liknar mycket stagg till växtsättet (seg sockel med upprätta skott, blad som viker sig i tuvans kant) och växer i liknande miljö, men bladen är “saftigare”, grövre och rännformade.

Stagg växer ljusöppet i låg vegetation på måttligt torr till måttligt fuktig, näringsfattig mark, oftast tillsammans med knägräs Danthonia decumbens. Arten gynnas av bete och slåtter och påträffas framför allt på mager naturbetesmark, ibland i sällskap med växter som krypvide Salix repens, Jungfru Marie nycklar Dactylorhiza maculata ssp. maculata, stenmåra Galium saxatile, granspira Pedicularis sylvatica, kattfot Antennaria dioica och revfibbla Pilosella lactucella. Man finner den dessutom på hällmarker, i kärrkanter, i öppen, mager skog samt i skogsbryn och på vägrenar (i regel som spår efter tidigare hävd). Staggen trivdes längs de gamla skogsstigarna och kan, liksom knägräs, visa deras sträckning långt efter att man upphört att använda dem.

Växten betas ogärna av kor och hästar men accepteras av får. Det torkade höet uppskattades även av de andra husdjuren, men arten var ändå illa sedd i ängarna, eftersom den var besvärlig att slå och gjorde liarna slöa. ´I de våta kärren växte starr och på litet torrare platser stagg, som fordrade en verkligt skarp lie. Staggen blev som hö nästan vit och doftade som Bibelns myrra. Fast kreaturen inte ville veta av den på rot, åt de den gärna i torrt tillstånd´ (F. Christoffersson 1974).

Staggrik ängs- och betesmark har ett stort kulturhistoriskt värde och är viktig att bevara även ur floravårdssynpunkt.

Stagg växer på mager, sandig och något fuktig mark och föredrar kalkfattiga förhållanden. Man finner den ofta insprängd i magra betesmarker tillsammans med knägräs Danthonia decumbens, kruståtel Avenella flexuosa och ljung Calluna vulgaris. Eftersom de flesta kreatur undviker stagg står dess typiska tuvor kvar i betesmarkerna. Ibland ses den i gamla fuktiga sandtag eller glesa tallskogar. Påfallande ofta anges växtplatserna som sandgräshedar alldeles invid havet.

Utbredningen följer Ölands kalkfattiga jordarter och är därför uppdelad på fyra områden: norra Öland från Föra sn och norrut, sydost om Borgholm, längs västra kusten mellan Glömminge sn och söderut till Kastlösa samt Ottenbyområdet, Ås sn. På främst västra kusten har en tydlig minskning skett och de tidigare sammanhängande förekomsterna från Glömminge sn söderut till Resmo saknas idag nästan helt. Orsaken till detta är upphörande strandbete och i några fall exploatering. Även av bestånden inom de stora sandfälten vid Köping och Lindby tall, Köping och Gärdslösa sn, återstår idag endast en spillra. Som en liten kompensation har nyfynd gjorts på östra sidan i N. Möckleby sn och något fler lokaler är idag noterade längs den nordöstra kusten. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Friska, sandiga miljöer: tallskogar, stigar, ljungmarker, strandängar och beten, ofta noterad i vitmosstuvor. Stagg saknas på norra delen av huvudön. Den ansågs av Johansson (1897) höra till de ”sandälskande” växterna och förekomma ”H. o. d. på sandområdena”, motsvarande tämligen allmän. Äldre fynd finns från 61 växtplatser. Trots ett något större lokalantal i dag kan stagg ha gått tillbaka under 1900-talet. Förmodligen har den betesgynnade arten fått se sina miljöer växa igen, beroende på minskat bete.

Stagg växer i torr till fuktig, näringsfattig jord i hällmarker, fukthedar och magra naturbetesmarker, där man säkrast ser dess karakteristiska, rufsiga tuvor utefter stigar och ofta tillsammans med hirsstarr, knägräs och ibland granspira, om marken inte är för torr.

Stagg växer främst i fuktiga till friska, ibland också torra betesmarker på sand och morän, mest på surt underlag. Den är tramptålig och sitter ofta på stigar och småvägar i skogsmark – antagligen som rest efter tidigare skogsbete. Staggen var förr ett välkänt gräs, hatat av allmogen: ”Det är kändt för sin hårdhet, förmedelst hwilken den genast slögnar Lian, och sedan wiker undan för den. Gräset röres icke gärna av Kreaturen, och i hö är det styft så att det icke utan i nödfall widröres” (Retzius 1806). Ekström (1828) noterar att det i Sörmland kallades ”Sisdugräs, derföre att då slåtterkarlen hugger till med sin lia, hviner det sisdu (ser du). men står likafullt qvar.” Genom att den inte gärna betades ens av fåren, och dessutom var svårslagen med lie, bredde staggen efterhand ut sig över utmagrade betesmarker och slåtterängar. Till bondens förargelse bildade den till slut ofta sammanhängande staggmattor (Ekstam m.fl. 1988). De sällsynta kvarvarande exemplen på sådana stagghedar, t.ex. vid Kolberga i St. Malm och Ekorneberg i Barva, är kulturhistoriska monument som bör bevaras genom fortsatt hårt bete.

Ganska sällan hittas nyetablerade staggplantor, men man kan se dem till exempel på en cirka 10 år tidigare anlagd skogsbilväg, 50 m från dess korsning med en gammal väg, med riklig förekomst av arten. De kan också etablera sig på en starkt trampad stig, om äldre plantor finns i närheten De plantor man ser är annars vanligen gamla, troligen mycket gamla, eftersom de står kvar sedan den tid då jordbruk med djurhållning och timmerkörning med häst i skogarna var den vanliga livsformen. Denna ljusälskande art förmår hålla ut i många decennier även i skog som tätnar över en gammal vinterväg eller stig. Stagg kan användas som indikator på gamla färdleder, eftersom den mycket sällan ses på nyanlagda vägar. Om den växer på en bilvägkant beror det på att bilvägen har dragits längs en gammal väg.

Plantan är en från sidorna plattad tuva, där skotten sitter i rad, tätt tryckta till varandra. I framändan läggs nya skott till de gamla och i bakändan vittrar de döda bort. Plantan växer, och förflyttar sig, bara några millimeter per år. Omkring hälften av bladen övervintrar gröna. Stagg har setts blomma från skogsstjärnans till linneans tid. Märkena kommer något före ståndarna. Småaxen öppnar sig inte under blomningen men däremot när fröet mognar.