Patrik Engström
Dödevi 2024-06-08
Taxasida
sminkrot
Buglossoides arvensis
(L.) I. M. Johnst.
sminkrot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt
sminkrot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- sminkrot
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Buglossoides arvensis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Buglossoides arvensis (L.) I. M. Johnst.
Svenskt namn
sminkrot
norwegianBokmal
åkersteinfrø
norwegianNynorsk
åkersteinfrø
Finskt namn
peltorusojuuri
finlandSwedish
sminkrot
Danskt namn
Ager-stenfrø
Foton
Peter Ståhl
Hedesunda 2012-06-23
Thomas Gunnarsson
Gettlinge gravfält västerut,Södra Möckleby,Mörbylånga 2016-04-22
Thomas Gunnarsson
Gettlinge gravfält västerut,Södra Möckleby,Mörbylånga 2010-05-29
Thomas Gunnarsson
Gettlinge gravfält västerut,Södra Möckleby,Mörbylånga 2008-04-26
Thomas Gunnarsson
Gettlinge gravfält västerut,Södra Möckleby,Mörbylånga 2008-04-26
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-11
Nicklas Strömberg
Hästholmen, Ödeshög, Ög 2008-05-04
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Se vit sminkrot Buglossoides arvensis var. arvensis
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Se vit sminkrot Buglossoides arvensis var. arvensis och blå sminkrot Buglossoides arvensis var. coerulescens.
Härjedalens kärlväxtflora
Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund.
ISBN 91-971255-9-8.
Arten uppgavs först av Thedenius (1839–42) från Sveg: Nilsvallen (16E 6f) och har senare rapporterats av Dusén (1880) från Älvros: Kolsätt (16E 6j, i UPS) och i Lillhärdal: [kyrkbyn] av N. Nilsson 1918, exemplar i UPS. Arten är inte sedd i senare tid.
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1540 Lithospermum arvense L.
Syn.: Buglossoides arvensis (L.) I. M. Johnst.
Within this polymorphic species F l. Eur. 3/1972, p. 87 distinguishes four subspecies, for instance subsp. gasparrinii (Heldr.) Fernandes, S of the line on the map. The species is considered to originate from SE. Europe and W. Asia but has spread with agriculture far beyond this area, for instance to N. Europe, S. Africa, N. and S. America, Australia and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 363.
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Åkerogräs, i Sverige känt från medeltid, konkurrenssvagt, känsligt för utsädesrensning och med kortlivad fröreserv i marken men överlever 7–8 år på sädesmagasin (Svensson & Wigren 1986b).
Sminkrot tycks ha varit allm. i hela Närke (Hartman 1866) och var så i synnerhet N och V om Örebro (Hedera 1887). Dessa påståenden styrks inte av fynden vid sekelskiftet 1900 och senare. Snarare var den då mkt sälls. i ett 20-tal socknar. Den växte på åkrar och åkerrenar men var ganska sällsynt på Mellansvenska myrodlingar i säd (Tolf 1903). Ett fåtal förekomster fanns på banvallar.
Med tilltagande frörensning och ogräsbekämpning uttunnades förekomsten alltmer, särskilt under 1900-talet: ”tycks ha försvunnit senaste 20 åren” i Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986).
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Gammal bofast art, ursprungligen inkommen som åkerogräs.
Ångermanlands flora
Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.
Förr flerstädes förekommande åkerogräs, "tämligen allmän" (Arnell 1918), "ganska allmän i åkrarna" i början av seklet (Berglund 1974). Även noterad på vägkanter. En anmärkningsvärd förekomst tycks arten ha haft i nipbrantmiljö i Multrå socken, där den möjligen förekom under en längre period att döma av fynd 1902 och 1945 (Grapengiesser 1947). Ingen känd senare observation i landskapet, försvunnen från åkrarna som följd av utsädesrensning och kemisk ogräsbekämpning. - 23 (15).
Flora över Dal
Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.
Larsson 1868.
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
Efter 1950-talet två fynd i Ö. Mälarområdet (lokal 8, 14), ett i Salas kalkområde (16) och ett i Övre Bergslagen (enda där kända). F.n. bofast på de tre förra men sannolikt högst tillfällig på den sistnämnda. Före 1950-talet åtskilliga lokaler på Mälarslätten, i Skogslåglandet och i Nedre Bergslagen, tydligen allmän på Mälarslätten. fram till cirka 1920 Jfr nedan). Som bofast sydlig med eventuell utbredningstyp: S11.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Sminkrot, som har en sydöstlig utbredning i Norden, växer på torr, närings- och basrik, grusig, sandig eller lerig jord. Den är ettårig och konkurrenssvag och är därför bunden till gles vegetation. Framför allt är den ett åkerogräs, men numera träffas den nästan lika ofta i vägkanter, kring gårdar och på järnvägsområden. Den är mindre vanlig som trädgårdsogräs, i sydvända backsluttningar och snårkanter samt på jordhögar och avfallsplatser. Utanför åkrarna väljer den gärna slänter i sydläge, där marken hålls öppen genom småras, t.ex. jordkällartak och vägskärningar.
Funnen i 141 rutor; tidigare uppgifter från 129 rutor. Vanlig i östra delen av Möre, ganska sällsynt i nordöstra hälften av Småland, mycket sällsynt eller saknas i väster. Tidigare var arten vanligare i inre Småland och fanns även sällsynt i de södra och västra delarna. – Gammal kulturföljeslagare.
Att sminkroten har minskat i inlandet beror på förändringar i åkerbruket: en stor del av åkrarna har skogsplanterats eller är permanent vall, och de kvarvarande växelbruksåkrarna är ofta så tätt sådda och herbicidbehandlade att arten inte klarar sig (Svensson & Wigren 1986). Ett sätt att behålla sminkroten i sädesåkrarna vore att så glesare i kanterna och att undvika kemikalier.
Sminkrot är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Östergötlands län.
Funnen i 141 rutor; tidigare uppgifter från 129 rutor. Vanlig i östra delen av Möre, ganska sällsynt i nordöstra hälften av Småland, mycket sällsynt eller saknas i väster. Tidigare var arten vanligare i inre Småland och fanns även sällsynt i de södra och västra delarna. – Gammal kulturföljeslagare.
Att sminkroten har minskat i inlandet beror på förändringar i åkerbruket: en stor del av åkrarna har skogsplanterats eller är permanent vall, och de kvarvarande växelbruksåkrarna är ofta så tätt sådda och herbicidbehandlade att arten inte klarar sig (Svensson & Wigren 1986). Ett sätt att behålla sminkroten i sädesåkrarna vore att så glesare i kanterna och att undvika kemikalier.
Sminkrot är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Östergötlands län.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Sminkrot finns i två varieteter: vit sminkrot var. arvensis och blå sminkrot var. coerulescens. Blå sminkrot har blommor som från början är rosa men de blir alltmer himmelsblåa under blomningen. Vit sminkrot har knoppar som går åt rosa men när blommorna slår ut är de tydligt vita. När de sedan vissnar kan färgen stöta lite åt blått men aldrig så tydligt som hos blå sminkrot.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Sminkrot representeras på Gotland av två varieteter, vit sminkrot var. arvensis, som huvudsakligen är ett åkerogräs, och blå sminkrot var. coerulescens, som växer i naturlig vegetation på Karlsöarna.
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Sminkrot växer på torr, skalhaltig helst naken eller glest bevuxen jord på vägkanter och i trädgårdsland. Förr förekom den mest som åkerogräs. Den konkurrenssvaga växten har minskat mycket kraftigt sedan mitten av 1900-talet. På de båda lokalerna på Malmön har växttäcket slutit sig och arten är inte sedd på senare år.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer som ogräs på åkrar och trädor, helst i höstsäd och höstoljeväxter, tidigare även vid kvarnar och på tippar, nu sällan kring gårdar och på annan kulturmark. Minskande, har försvunnit från de västra delarna av landskapet. Fortfarande vanlig till mindre vanlig på slätterna kring Götene och Lidköping, sällsynt för övrigt. 184 lokaler i 105 rutor (13 %).
Arten representeras i landet av två varieteter; av dessa är endast vit sminkrot var. arvense känd från landskapet.
Arten representeras i landet av två varieteter; av dessa är endast vit sminkrot var. arvense känd från landskapet.
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Nordafrika, Nordasien, Nordamerika. I Sverige mest i de sydöstra delarna upp till Uppland. I Sörmland tämligen sällsynt – (4%). Sminkroten är en ettårig höstgroende ört som uppträder sparsamt i sädesåkrar och på trädor, vanligen i åkerhörn eller andra ytor som skonats från kemisk bekämpning. Ibland förekommer den på annan torr grusig mark eller som i skärgården, någon gång i grus på kalkhällar. Arten var ”förr ett elakt ogräs” (Ekström 1828) men utsädesrensning och besprutning har gjort att arten minskat starkt under 1900-talet och den är nu försvunnen från många trakter. I Bogsta, Brännkyrka, Vårdinge och Österåker, där arten under förra seklet i sockeninventeringarna angavs som ”allmän”, har den under 1980- och 90-talen bara anträffats på några få lokaler. Trots den dramatiska minskningen uppträder sminkroten ännu på vissa håll som ett besvärande ogräs i sädesåkrar.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen sällsynt i Uppland. 77 kartblad, 100 kvadranter.
Almq. Merendels tämligen allmän upp till sextionde breddgraden, nordligare spridd; i skärgården till odlingsgränsen; i Heby tämligen sällsynt, sedd i flertalet socknar.
Sminkrot växer mest i åkerkanter och på åkerrenar, men även på störda partier av torrbackar, på åkerholmar och skräpmark.
Sminkrot har minskat i stora delar av Sverige, framför allt därför att den är konkurrenskänslig. I Uppland hör den till de åkerogräs som klarat sig relativt bra genom att den växer på glest bevuxna delar av åkrarna och på andra typer av torra kulturmarker.
Almq. Merendels tämligen allmän upp till sextionde breddgraden, nordligare spridd; i skärgården till odlingsgränsen; i Heby tämligen sällsynt, sedd i flertalet socknar.
Sminkrot växer mest i åkerkanter och på åkerrenar, men även på störda partier av torrbackar, på åkerholmar och skräpmark.
Sminkrot har minskat i stora delar av Sverige, framför allt därför att den är konkurrenskänslig. I Uppland hör den till de åkerogräs som klarat sig relativt bra genom att den växer på glest bevuxna delar av åkrarna och på andra typer av torra kulturmarker.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Sminkrot är en gammal kulturföljeslagare som troligen kommit in med tidigt åkerbruk. Arten var allmän runt Gävle på 1800-talet. Den var troligen ganska väl spridd även i andra delar av landskapet ännu in på 1900-talet. H.W. Arnell angav att den bland annat finns flerstädes i Högbo och Österfärnebo socknar 1924. Sminkroten har minskat drastiskt och är möjligen snart försvunnen från landskapet. I 1800-talets lågproducerande, små och ojämnt beväxta odlingar fanns helt andra förutsättningar för konkurrenssvaga ogräs.
Sminkroten blommar länge och samtidigt med både liljekonvaljer och prästkragar.
Sminkroten blommar länge och samtidigt med både liljekonvaljer och prästkragar.
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Vi känner tio gamla noteringar av arten, från olika delar av landskapet. Dess växtmiljö var stadsträdgård och järnvägsstation, men i övriga fall okänd. Det enda sentida fyndet är förvånande, då arten skall ha funnits så länge på platsen.
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sminkrot har haft ett par stabila förekomster på norra Alnön som följts i några decennier. Den växte där i eroderat, kalkrikt grus på en hällmark och i en torrbacke. En av dessa lokaler är idag bortbyggd. Dessutom är den i sen tid sedd i en brant vägslänt i Timrå, troligen påverkad av kalkrika alnöbergarter. Populationerna är begränsade och arten växer i solvarma lägen och är beroende av erosion och glest växttäcke. I äldre tid förekom sminkroten i kustområdet och i dalbygderna som åkerogräs och var där typisk i rågåkrar. Möjligen är våra nutida förekomster naturaliserade kvarlevor av sådana tidigare ogräsförekomster. På en av lokalerna, vid Alnö Ås, är arten också funnen i nedanförliggande åker.