mästerrot

1427 Peucedanum ostruthium (L.) Koch

Syn.: Imperatoria ostruthium L.

This species is native in the C. and S. European mountains. It has been introduced as a useful plant into N. Europe. The closely related P. caucasicum (M.B.) Koch occurs in Caucasus. It has been introduced into New Foundland.

Mästerrot bildar täta bestånd av växlande storlek på frisk mark i närheten av äldre bebyggelse och torpplatser. De vanligaste växtplatserna är vägdiken och renar samt angränsande betesmarker, ängsfragment, lövskogsbryn och gammal tomtmark. Lokalerna kan vara både solexponerade och beskuggade. I en frodig bäckravin i Snöstorp vid 4C 8e 00 44 finns en naturaliserad förekomst.

I de flesta bestånd brukar åtminstone några blommande stjälkar utvecklas varje år. Fröna utvecklas dock inte och beståndens tillväxt sker vegetativt. Växten ätes inte av betande djur.

Mästerrot, som härstammar från Alperna, är en medeltida krydd- och medicinalväxt som från början användes mot mänskliga in- och utvärteskrämpor, mot troll och oknytt och kanske även som afrodisiakum. Senare fick den sin främsta användning mot boskapssjukdomar (Nyman 1867, Hulten 1985, Svedjemyr 1989). Odlingen i Sverige upphörde sannolikt under 1800-talet men några förekomster i äldre, halländska trädgårdar tyder på att arten i någon mån kan ha odlats ända in på 1900-talet. Från tiden före 1950 finns endast ett fåtal uppgifter och insamlingar från Halland, vilket kan bero på att växten uppfattats som odlad och därför inte rapporterats eller samlats.

De i många fall mycket gamla mästerrotsbestånden bör betraktas som levande, botaniska fornminnen och skall naturligtvis vårdas och skyddas därefter.

Krydd-och läkeväxt i Sverige sedan medeltid (Sernander 1895) och förvildad sedan 1700-talet. Enl. Botaniska Notiser 1852 var den ev. förvildad i Närke. Vid Korsbacken i Ramundeboda odlades den av ”kvacksalvaren, kreatursläkare Otto Kihl, död 1932”. Året därpå sågs mästerroten nära sjukhuset i Zinkgruvan där ”gubben Kardell begagnar den än i dag” (1933 resp. 1934, Broddeson ms).

Ny bofast art. Tidigare odlad som krydd- och medicinalväxt och länge kvarstående. På lokalen i Lilla Holje har arten sannolikt planterats under 1800-talet, och samma bestånd har hållit sig kvar och även ökat.

Larsson 1859.

Mästerrot, som inte tidigare rapporterats från Härjedalen, är känd från en lokal: Lillhärdal: Hållvallen (16D 2i 4- 0-, 1988, BD i UPS). De närmaste lokalerna ligger i NV Dalarna (Almquist 1949). Växtens svårförklarade förkärlek för avlägsna fäbodar har omvittnats av Almquist. Beståndet på Hållvallen blommade rikt, även om sterila plantor övervägde. En intressant redogörelse för mästerrotens kulturhistoria lämnas av Svedjemyr (1989). Bland annat nämns att "dess närvaro vid avlägset belägna ödetorp och fäbodar kan antyda att man ansåg den besitta magiska egenskaper, som skyddade mot okända farligheter. Troll och oknytt hölls borta med mästerroten."

29; tämligen sällsynt: två lokaler på Mälarslätten, elva i Skogslåglandet, sexton i Bergslagen Härdig i hela området, också på Mälarslätten (jfr lokal 2). Den ojämna fördelningen kan ha odling historiska orsaker (se nedan). Utbredningstyp: N1 (pU).

Status: fordom någon gång odlad köks- och medicinalväxt; någon gång länge kvarstående och lokalt vegetativt spridd. Först uppgiven 1867 från Malmö (SATu i LD), men odlad i Sverige sedan 1300-talet (KLun 2007).
Kommentar: B, granskare KAO & SSp.

Mästerrot är en gammal medicinalväxt som härstammar från Mellaneuropa. Numera odlas den sällan och äldre uppgifter saknas från Öland. Den är tillfälligt funnen som utkast på trädgårdstippar.

Tillfälligt utkommen.

Kvarstående, tillfällig. Utgången.
Påträffad i trädgårdar (fem uppgifter) samt vid landsvägar (två uppgifter). Av allt att döma kvarstående efter odling eller utkast; ej noterad sedan 1936.

Mästerrot, som kommer från Mellaneuropas bergstrakter, odlades förr som undergörande medicinalväxt både för mänskliga åkommor och som botemedel mot sjukdomar hos boskapen. Man finner den nästan enbart som kvarstående i närheten av gamla boställen i avlägsna bygder. Den växer oftast i stora, sterila bestånd, spridd genom underjordiska utlöpare, ibland på gamla torpplatser som knappast längre går att skönja i skogsbrynet.

Mästerroten är en gammal flerårig läkeväxt som in på 1800-talet användes mot många olika åkommor både av allmogen och den professionella medicinen (Retzius 1806). Kanhända infördes den till Sverige redan under medeltiden. Den finns nu kvar som en odlingsrest. Arten tycks av de få fynden att döma inte ha varit mycket odlad i Sörmland, men är funnen på några ställen, främst i västra delen av landskapet. Några av fynden beror på att denna berömda läkeväxt under 1900-talet ibland odlats av kulturhistoriskt intresse.

Europas bergstrakter. I Sverige främst i sydväst upp till Hälsingland och Dalarna.

Mästerrot lär enligt Nyman (1868) ha planterats som läkeört både för folk och fä. Vi har i Hälsingland sett den bara i närheten av bebyggelse, i små och tydligt avgränsade bestånd, som tycks kunna överleva länge. Den blommar i linneans tid.