Fältkrassing växer på torr, öppen, gärna grusig och näringsrik mark. Vanliga växtmiljöer är skiffergrusvallar utmed havet och andra grusiga havsstränder. Växten är också frekvent förekommande i ruderatmiljöer som jord- och stentippar, gamla sandtag samt stenbrott. Fältkrassing kan även växa i betade torrängar, gärna där marken sårats genom röjningar eller djurens tramp. Idag liksom på Linnés tid hittas den ibland som ogräs i åkrar. Vägkanter, högar med rödfyr och glesa tallskogar på sand är ovanliga växtmiljöer.

En tydlig expansion kan noteras sedan Sterner (1938) men den verkar därefter ha avstannat. Fältkrassing har fortfarande en påfallande ojämn utbredning på Öland. Ännu idag har den sina starkaste förekomster på sydvästra Öland, från Mörbylånga sn i norr till Ventlinge i söder dvs. inom samma område som den noterades redan 1741 av Linné. Växten har påfallande svårt att slita sig från de skiffergrusvallar i området där den är vanligt förekommande men har via tvärvägen och täkter av sjögrus spridit sig mellan S. Möckleby och österut till Torngård, Gräsgård sn. Fältkrassing är ovanlig på Stora Alvaret med undantag för området på nordöstra delen, mellan Skarpa Alby och Dröstorp i Sandby sn, där växten är funnen på flera ställen i stäppartade torrängar. Från Mittlandet och vidare norrut är det påfallande glest mellan fynden trots att växten haft några hundra år på sig att hitta lämpliga miljöer för expansion. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att fältkrassing ungefär är oförändrad under denna tidsrymd.

Fältkrassing kan förväxlas med vallkrassing L. heterophyllum. En bra karaktär är att hos fältkrassing är fruktskidornas yta täckta av små blåslika fjäll vilket vallkrassing saknar. Dessutom är ståndarna gula hos fältkrassing, stiftet mycket kort (0,5 mm) och knappt utskjutande ur fruktskidans inskärning. Vallkrassing har violetta ståndarknappar och ett längre stift (1–1,5 mm) som är tydligt utskjutande.

Gammal, bofast.